2018-04-12

Hög tid parti, säkra demokrati!

Vad händer med demokratin i Sverige om riksdagspartierna inte längre är demokratiska?  

Ibland ger massmedia oss sällsynta inblickar i partiernas inre liv lokalt. Det man ser då kan vara oroande. Här två exempel.

Toppstyrning och konflikter om positioner
Det råder upprorsstämning inom Moderaterna i Uppsala. Kritiska medlemmar skrev i december till partiet centralt och anklagade de lokala och regionala styrelserna för toppstyrning och för "intriger, trakasserier och kotterier", vilket ska ha lett till medlemsminskning i länet. Detta enligt "Moderaterna kämpar med krisen i Uppsala" i Uppsala Nya Tidning (UNT) 5/3 2018.

UNT skriver bland annat:
Medlemmarna vittnade bland annat om en ohälsosam toppstyrning där de som är lojala mot ledningen premieras när exempelvis partiets listor inför valen sammansätts, medan kritikerna tystas och puttas undan.
Enligt "Maktkamp och schism inom SD" i UNT 12/3 2018 råder konflikt också inom Sverigedemokraterna Uppland. Partiets lokale ledare beskylls för toppstyrning. Oppositionen sägs ledas av en partianställd. Riksdagsman Pavel Gamov, nu utesluten, men tidigare SD:s ledare i Uppsala säger:
Många försöker ... komma åt ordförandeposter i länen, vilket ger tillträde till möten, ger ombud till landsdagarna och innebär tillgång till pengar via kommuner och region.
Är detta enstaka händelser? Nej, hävdar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet. Enligt honom är det belagt att toppstyrningen av partierna ökat. Han anser att maktstrider och konflikter om positioner är vanligare idag "inte minst inför val när partierna ska upprätta sina listor med kandidater" (UNT 24/3 2018).

Partierna måste vara demokratiska
Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!

Politiska partier är ideella föreningar och måste förstås som sådana. De regleras inte genom lag, utan i första hand genom sina egna stadgar och god föreningssed. God föreningssed är vår nedärvda samlade kunskap om hur organisera och driva föreningar effektivt och demokratiskt.

En förening är demokratisk om den 1) har en demokratisk uppbyggnad, 2) har demokratiska stadgar, 3) bedriver verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf, 4) följer sina stadgar och 5) också i övrigt följer god föreningssed.

Det räcker alltså inte med att vara demokratisk på pappret (1 och 2), föreningen måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5). Utifrån detta kan vi ställa följande krav på våra partier:
  • Partiernas stadgar ska vara demokratiska och överensstämma med god föreningssed.
  • Medlemmarna ska vara jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. 
  • Makten i partiet lokalt ska ligga hos medlemmarna samlade till stadgeenliga möten och inte hos styrelsen, annan partigruppering eller hos överordnad nivå.
  • Alla val i partiet ska beredas och genomföras på demokratiskt vis.
  • Styrelserna ska följa stadgarna och inte överträda eller missbruka sina mandat. 
  • Anställda i partiet ska inte tillåtas delta i medlemmarnas beslutsfattande och val.
Lever riksdagspartierna upp till detta? Nja, som framgick ovan finns oroande tecken på motsatsen.

Medlemsras följd av interna problem
Varje år sedan 25 år tillbaka rapporterar partierna i gemen färre medlemmar än året innan. Fortsatt medlemsras för riksdagspartierna skrev UNT 4/3 2017. Vid utgången av 2016 hade nämligen samtliga partier utom Sverigedemokraterna tappat medlemmar. Socialdemokra-terna, som 25 år tidigare var störst med en kvarts miljon medlemmar, var vid utgången av 2016 fortfarande störst, men nu med bara 89 000 medlemmar.

När ideella föreningar tappar medlemmar brukar ledningarna skylla på yttre omständigheter, men orsakerna finns normalt internt. Partiernas ihållande medlemstapp är alltså inte bara i sig ett demokratiskt problem utan också indikation på inre problem hos lokalföreningarna, vilka också kan vara av demokratisk natur.

Tänkbara orsaker till medlemsras
I mitt blogginlägg Röstköp och medlemstapp för åtta år sedan pekade jag på den omfattande arvoderingen inom politiken som en tänkbar orsak till ett minskat medlemstal:
Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.
Det som fick mig att ta upp frågan då var avslöjandet att medlemmar i Moderaterna hade köpt röster i provvalet för att kunna hamna på valbar plats på riksdagslistan.

En annan tänkbar orsak till medlemsminskningen kan vara att partierna slagit samman små lokalföreningar till stora. En sådan reform leder automatiskt både till medlemstapp och till ökade svårigheter att värva och behålla nya medlemmar. Detta har jag bland annat skrivit om i Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan.

En tredje orsak kan vara extern finansiering. Ideella föreningar som redan vid starten har god finansiering tenderar att förbli små; storvuxna föreningar som tidigare saknat men plötsligt får god finansiering tenderar att minska. Välfinansierade föreningar tycks nervärdera behovet av medlemmar och sky det hårda arbetet att värva, vårda och behålla dem. Chansen att en underfinansierad förening växer är därför betydligt större än att en välfinansierad gör det. Med tanke på att partierna med sina ymniga tillflöden av offentliga medel är Sveriges mest välfinansierade föreningar är det kanske inte konstigt att de tappat medlemmar.

De tre ovan nämnda orsakerna kan ha samverkat till medlemsraset, men jag utesluter inte att en studie av enskilda partier kan avslöja ytterligare några.

För tio år sedan skrev jag om de ständigt fallande medlemstalen i Partierna dör inte ut. Utlösande faktor då var Mats Knutsons lustiga spådom i TV Aktuellt, att om trenderna höll i sig skulle Centerpartiet dö ut 2015, socialdemokraterna 2016, moderaterna 2021 och Folkpartiet 2024. Den prognosen är fel påpekade jag:
”Inom partiernas medlemskader kan man idag urskilja fyra olika grupper: Partiets egna förtroendevalda, aktiva i politiska uppdrag, övrigt aktiva, och slutligen de passiva. De två första har arvoden, de två senare inte. Enligt SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003) är det enbart de två senare som minskar. Det är alltså de ideella krafterna i partierna som försvinner. De avlönade finns kvar. Det innebär att de stora partierna kommer att minska till dess att enbart avlönade finns kvar, sedan kommer de att stabiliseras på den nivån, vilken kommer att öka och minska något med valresultaten. Så egentligen är bilden mycket mörkare än den Mats Knutson målar upp och demokratiproblemet ett helt annat. Att vara politiker har blivit ett jobb. En karriär. I förlängningen en nomenklatura. Vad innebär det för demokratin i landet? Vad händer med demokratin i ett parti där medlemskapet också är grunden för ens försörjning?”
Toppstyrning skadar föreningen och engagemanget
Det grundläggande med ideella föreningar, den logik de bygger på, är jämlikhet. Inom föreningen är alla medlemmar jämlikar med samma rättigheter och skyldigheter. Det är det demokratiska beslutsfattandet i föreningen, nerifrån och upp, och att medlemmarna väljer och vräker sina ledare som gör jämlikheten möjlig.

I UNT-artiklarna ovan klagade partimedlemmarna över toppstyrning. Det är allvarliga anklagelser. Toppstyrning är inte tillåten. Varken inom lokalföreningarna eller från distrikt eller förbund gentemot dem. Partierna är förbund och inom sådana är lokalföreningarna självstyrande inom de ramar som utgörs av stadgarna och kongressens beslut. Förbund styrs nerifrån och leds uppifrån. Överordnade styrelser (eller deras anställda) kan inte beordra eller diktera, de kan bara influera. Läs mer om detta i min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Det allvarliga med toppstyrning är att den undergräver jämlikheten och demokratin i föreningen, alltså föreningsformens själva fundament. Betänk att jämlikhet och demokrati är det som gör föreningen till förening, och att dessa två tillsammans framkallar föreningens tredje unika fördel: Det ideella engagemanget.

Det ideella engagemanget är föreningslivets absolut främsta och mest oundgängliga resurs. Det är en hållbar och förnyelsebar naturkraft som finns inom medlemmarna själva. Det är detta engagemang som ger föreningarna förtroendevalda och frivilligarbetare och en disciplinerad uthållighet i vardagsarbetet. Det ger energi, sammanhållning, problemlösning, tillväxtkraft och en smittsamhet och trovärdighet som är ovärderlig i såväl opinionsbildning som medlemsvärvning.

Att vara aktiv i föreningen ger inflytande
Att föreningsmedlemmarna har samma demokratiska rättigheter innebär inte att de alla har samma inflytande. Ledargestalter kan i kraft av sin personlighet ha mer inflytande. Men om vi bortser från dem kan vi konstatera att på årsmötet har de aktiva i föreningen i praktiken mer inflytande än de passiva. Mest inflytande har de mest aktiva. Detta är naturligt. Den större närvaron ger ett kunskapsövertag och ett större internt nätverk.

Att insatser för föreningen leder till större inflytande är accepterat, men utgör absolut inte någon formell rättighet. Den som gör mer eller ger mer kan inte kräva att få större inflytande, det skulle strida mot jämlikheten. Normalt är det för övrigt styrelse och ledare som är de mest aktiva.

I en situation där alla arbetar ideellt är det inget problem att aktivitet ger inflytande. Men om en förening har anställda uppstår problem. Tack vare sin avlönade närvaro får anställda mycket större inflytande än vad aktiva medlemmar har. Att då också ge dem rösträtt på årsmötet kolliderar med medlemmarnas rätt till jämlikhet och ska inte förekomma.

Otillåtet arvodera vanliga medlemmar
De allra flesta föreningar har inga arvoden. Men vad händer om en förening inför sådana? Om arvodena är symboliska och enbart ges till förtroendevalda händer inte så mycket, varken positivt eller negativt. Mer substantiella styrelsearvodena däremot kan leda till problem som minskad medlemsaktivitet, konflikter vid val och medlemstapp.

Och skulle en förening arvodera vanliga, aktiva medlemmar, ja, då skulle den få riktigt stora problem. Men det förekommer så vitt jag vet inte. Skulle det förekomma är det oförenligt med god föreningssed och strider också mot föreningsjuridiken. En ideell förening får nämligen inte betala sina medlemmar, det får bara en ekonomisk förening göra. Om den ändå gör det kan domstol förklara den vara en oregistrerad ekonomisk förening, vilket i klartext betyder att föreningen inte existerar.

Partierna mest arvodesdrabbade
De politiska partierna lever i symbios med staten. Det har lett till en unik situation där inte bara partiernas styrelser och anställda får betalt för sitt arbete, utan också tiotusentals vanliga medlemmar, nämligen alla de som företräder partiet i folkvalda församlingar, de folkvalda, och alla de som utsetts till andra externa styrelser och uppdrag. Det har gjort partierna till de mest arvodesdrabbade av alla ideella föreningar i Sverige. Medlemmar får givetvis inte betalt av partierna själva, utan av stat, kommun och landsting med flera. Partierna riskerar därför inte att avregistreras, men är inte skyddade från arvodenas övriga negativa effekter.

Den konflikt inom Moderaterna som relaterats ovan är exempel på sådana negativa effekter. Där anklagades den lokala partiledningen för fem brott mot den inre demokratin: 1) toppstyrning, 2) att gynna de som är lojala mot ledningen, 3) att manipulera kandidatlistorna inför valen, 4) att tysta kritikerna och 5) att putta undan kritikerna.

Även ganska små arvoden till vanliga medlemmar ger negativa effekter. Men ju högre arvodena är desto större risker. De kan till exempel skapa beroende, vilket kan leda till minskad rörlighet på posterna och till ökad konkurrens och konflikt om dem. Den som är beroende av eller hett eftersträvar arvoden bli sannolikt också mer villig än medlemmen i gemen att vara till lags och mindre benägen att på årsmöten ställa en felande styrelse till svars.

Arvoderingen av en stor grupp partimedlemmar har utan tvivel skadat den inre demokratin och stött bort icke-arvoderade medlemmar. Den bör också ha lett till en förändrad medlemsprofil bland de aktiva och lokalt mest inflytelserika (se ovan). Detta bör i sin tur ha lett till motsvarande förändringar i partiets politik och högre organ. Kanske var det sådant Olle Wästberg tänkte på när han i SvD (2/4 2018) skrev att de "politiska partierna blivit slutna eliter".

Partierna måste kvalitetssäkra sin inre demokrati
Den omfattande arvoderingen är sannolikt här för att stanna. Sannolikt kommer beloppen också fortsätta stiga. Påfrestningarna på partiernas inre demokrati kommer därför att öka. Ideella föreningar är noga balanserade demokratiska system utvecklade för att klara allehanda påfrestningar. Men den obalans i demokratin som uppstår när en stor grupp vanliga medlemmar arvoderas kan inte hanteras med traditionella verktyg. Dessa måste därför kompletteras. Att på så sätt säkra partiets inre demokrati är partiledningens och kongressens ansvar. Vi utomstående kan bara hoppas att det blir gjort innan det är försent.



2018-03-05

Hur bevara demokratin då förening äger bolag?

Som jag tidigare påpekat ligger den avgörande makten i ideella föreningar hos årsmötet, men i aktiebolag istället hos styrelsen. Två oförenliga maktmodeller alltså. Vad händer med demokratin när förening skaffar bolag? Och hur ska föreningen hantera bolaget så att det inte skadar föreningen utan istället hjälper det nå sina mål.

Utmaningen med föreningsägt bolag
Poängen med föreningar är att de är demokratiska. I dem har medlemmarna - samlade till årsmöte - sista ordet i alla avgörande frågor. I aktiebolag däremot ligger mesta makten hos styrelsen. Den beslutar till exempel om bolagets mål, strategier, planer, budget med mera, sådant som årsmötet beslutar om i föreningar. 

Att bryta ut viss föreningsverksamhet och lägga den i helägt bolag är att utestänga medlemmarna från inflytande över just den verksamheten, något i sig odemokratiskt. Men vad värre är, ett bolag utgör i sig en koncentration av makt och resurser. När det läggs i en förening hotar det att göra hela föreningen mindre demokratisk och välfungerande. Innan årsmötet beslutar lägga verksamhet i bolag bör medlemmarna därför noga utvärdera huruvida fördelarna med detta verkligen överväger de nackdelar och risker som uppstår.

Odemokratiska föreningar är tillåtna
Utifrån rent juridisk synvinkel får även odemokratiska föreningar finnas. Demokratiska brister i föreningar är tyvärr heller inte ovanliga. Att minska demokratin är alltså inte förbjudet, men minskar medlemmarnas engagemang - föreningens viktigaste resurs - och kan leda till medlemstapp. Rent odemokratiska föreningar är med rätta allmänt illa sedda och är vanligen utestängda från statligt och kommunalt stöd. De kan dock överleva länge ändå om de på sekters och gangsterbands vis styr medlemmarna med järnhand eller om de med finansiering - på tvärs mot själva föreningsidén - i allt väsentligt gjort sig oberoende av medlemmars engagemang.

Demokrati gör föreningar framgångsrika
Enligt god föreningssed - våra nedärvda riktlinjer för hur bäst organisera och driva föreningar - måste en förening vara demokratisk, men inte som ett ideal, utan som en helt nödvändig förutsättning. Föreningen som organisationsform är nämligen svaret på människors behov av att som jämlikar kunna arbeta tillsammans på ett välorganiserat sätt. Medlemsdemokrati och valda ledare är det som gör detta möjligt.  

Den ideella föreningens kanske främsta fördel är att den, till skillnad från företag, förvaltningar och stiftelser, kan bli stark och framgångsrik trots knappa ekonomiska resurser. Strategiskt sett är brist på pengar faktiskt en fördel då föreningen och dess ledning då tvingas bli bra på det som gör en förening stark, nämligen medlemsmobilisering. Ett överskott på pengar tenderar på motsatt sätt att byråkratisera och försvaga en förening. Metoder som involverar medlemmarna är bra och de som passiviserar dem är dåliga.

Ägarsystem som bevarar demokratin
Att lägga verksamhet i bolag är ett mycket stort beslut i en förening. Det måste kombineras med  stadgeändringar, omorganisation och annat för att säkerställa att det även framdeles är medlemmarna och inte någon klick som styr och kontrollerar föreningen och dess verksamheter inklusive den bolagiserade verksamheten. Innehållet i detta ägarsystem avgör huruvida föreningen framöver fortfarande kommer att vara demokratisk eller inte.

Ett aktiebolag som äger ett annat aktiebolag har en välkänd form för detta, men att föreningar driver verksamhet i bolagsform är för dem så pass främmande, och har ännu skett i så liten omfattning, att ingen vägledning finns i god föreningssed. I aktiebolag sköts ägandet självständigt av styrelsen, vilket är logiskt där, men inte i föreningar. Eftersom makten i föreningen ligger hos årsmötet måste ägarsystemet börja där. Då finns två tänkbara modeller:
  1. Dubbleringsmodellen: Modellen bygger på att föreningens medlemmar samlade till årsmöte dubblerar som bolagsstämma. Bolagsstämman hålls då separat men direkt efter årsmötet med samma deltagare. Den fattar de beslut en bolagsstämma normalt tar, men kan också ge vissa direktiv (som dock inte får strida mot aktiebolagslagen). 
  2. Representationsmodellen: Enligt god föreningssed kan en förening, i sammanhang som anges i stadgarna, låta sig representeras av styrelsen eller av särskilt valda ombud. Föreningen kan alltså stadga att av årsmötet valda ombud ska utgöra bolagets stämma.  
Åtgärder vid inrättande av bolaget
Det ägarsystem som årsmötet beslutar om då föreningen skaffar bolag måste vara grundligt genomtänkt. Föreningens beslutsprocesser, funktioner och rutiner liksom stadgarna ska anpassas till den nya situationen. Dessutom ska årsmötet fastställa det nya bolagets namn, ändamål och bolagsordning.

Vad krävs av ägarsystemet?
Vad ska man tänka på när man utformar ägarsystemet? Vad måste vara med? Här förslag på några viktiga punkter:
  • Föreningsdemokratin ska bevaras! Kärnan i föreningsdemokratin är att medlemmarna samlade till årsmöte kan tillsätta, styra, kontrollera, utvärdera och vid behov avsätta styrelsen. Detta måste finnas kvar även efter att bolag införts och även inkludera detta.  
  • Skadlig maktkoncentration ska förhindras! Om föreningens styrelse samtidigt utgör bolagets styrelse får den en ur demokratisk synvinkel oacceptabelt stor makt, särskilt om denna dubblering - som ofta sker - kombineras med att bolagets VD också dubblerar som föreningens verksamhetsledare. Genom maktdelning kan detta undvikas.
  • Förening och bolag ska hållas isär! När förening och företag verkar i samma lokaler finns stor risk för negativ inverkan på föreningsarbetet. Den kan minskas rejält genom att hålla verksamheterna åtskilda. Föreningens image utåt och inåt ska vara att bolaget är underställt föreningen.
  • Föreningen ska ledas kraftfullt - på föreningsvis! En stor risk med bolagsägandet är att ledningen av själva föreningen försvagas genom att hamna ur fokus eller genom att styrelsen influeras av bolagstänk. Riskerna för detta måste minimeras. En förening ska ledas kraftfullt på föreningsvis!
  • Bolaget ska drivas på bolagsvis! Aktiebolag har sina speciella fördelar. Det vore idiotiskt att ta risken med bolag och sedan inte göra mesta möjliga av dem. Bolagsledning kräver emellertid speciell kompetens, som kanske saknas i föreningen och som måste tillföras styrelsen. 
  • Föreningens årsmötet ska granska också bolaget! Föreningens styrelse och revisor ska i sin redovisning till årsmötet även ta med bolaget, dess verksamhet och ekonomi. Det är nämligen ytterst årsmötet som ska granska bolaget och som vid behov ska ingripa och styra upp.  
Tänkbart ägarsystem
Att årsmötet dubblerar som bolagsstämma är inte att rekommendera. Det kan leda till en för svag kontroll av bolaget. Detta på grund av bristande kontinuitet bland årsmötesdeltagarna och en sannolik brist på kunskap om företag. Då årsmötet måste ha en fast styrning och kontroll av bolaget är därför "representationsmodellen" att föredra. Enligt den utser årsmötet några lämpliga ombud att tillsammans med föreningsstyrelsen representerar föreningen på bolagsstämman. 

För att säkerställa att föreningen har kontrollen över sitt bolag är det lämpligt att två personer från föreningsstyrelsen ingår i bolagsstyrelsen. En av dessa ska vara bolagsstyrelsens ordförande. För att förhindra skadlig maktkoncentration ska styrelsen i övrigt bestå av några föreningsmedlemmar och några externa experter.

När det gäller anställda är det viktigt de inom bolaget inte har någon roll eller uppgift i själva föreningen och vise versa, och att de inte tillåts delta i beslut på årsmötet. 

För ytterligare synpunkter på föreningar med bolag, se mitt tidigare inlägg Idrottsförening startar bolag - vad gäller?

----------------
Anm. Diskussionen och slutsatserna ovan avser lokalt förankrade ideella föreningar, Sveriges absolut vanligaste föreningstyp, med helägda aktiebolag. För andra varianter av ideella föreningar liksom för  andra proportioner av ägande krävs särskild analys.

2018-01-16

En föreningstyrelse har begränsad makt

Det är inte ovanligt att styrelsens makt i ideell förening överskattas. Det sker ofta i media, men ibland även bland föreningsaktiva och inom styrelser, som då tar sig mer makt än de har. Det kan bero på misstaget att tro att en föreningsstyrelse skulle ha samma makt som en bolagsstyrelse. Men ideella föreningar är demokratiska. Där är det medlemmarna som har makten och som på årsmötet fattar alla tunga beslut. Det styrelsen har egen rätt att besluta om är begränsat. 

Att en ideell styrelse fattar ett beslut den inte har rätt till kan förvisso bero på medvetet maktmissbruk, men beror inte sällan på ren och skär okunnighet. Jag har stött på bägge varianterna. Enligt de spelregler som gäller för ideella föreningar ska årsmötet eller extra årsmötet i sådana situationer ta styrelsen i örat. Vid grova övertramp bör styrelsen avsättas med förvägrad ansvarsfrihet och en ny styrelse väljas. En möjlighet finns då för föreningen att utkräva skadestånd.

En viktig orsak till att föreningsstyrelsers makt överskattas är influenser från näringslivet. Börsnoterade aktiebolag utmålas allmänt som mest effektiva. Mot den bakgrunden är det kanske inte underligt, om än olyckligt, att en del ser dem som föredömen även för föreningar.

Besluts- och ledningsstrukturen i ideella föreningen är årsmöte, styrelse och ordförande. Aktiebolagets har samma uppsättning med tillägg av verkställande direktör (VD). Likheten beror på att aktiebolaget - i vart fall i detta avseende - konstruerats med föreningen som förebild. Men likheten är bedräglig, makten fördelas nämligen olika i de två strukturerna. Det beror på respektive organisationstyps särdrag.

Aktiebolaget är ett företag med specialiteten att kunna locka och med vinst belöna investerare. För att skapa vinst tvingas det vara effektivt. Föreningen har inga investerare och delar inte ut någon vinst. Dess särskilda specialitet - en följd av det unika demokratiska beslutsfattandet - är förmågan att mobilisera, engagera och organisera medlemmar. Att det demokratiska beslutsfattandet är långsamt är ingen nackdel; för föreningen är demokrati viktigare än effektivitet.

I det börsnoterade aktiebolaget sköter styrelse och VD företaget med hjälp av anställda. Aktieägarna varken förväntas eller får engagera sig. Tillsammans äger de bolaget, men det ägarinflytande som utövas på stämman är rätt begränsat. Stämmans viktigaste styrmedel är att välja rätt personer till styrelsen.

I föreningen däremot spelar medlemmarna huvudrollen, ja rent av alla roller. De samlas till årsmöte,  bland dem väljs styrelse, revisorer och andra funktionärer, de är de aktiva som som hjälper styrelsen med föreningens aktiviteter, och normalt utgör de också målgrupp för föreningens verksamheter. Utan medlemmarna ingen förening, inga resurser och ingen verksamhet.

Medan bolagsstyrelsen ser sina aktieägare - en för företaget noga räknat ganska extern resurs - en gång om året, är föreningsstyrelsen helt beroende av och involverad med sina medlemmar året om.

Sådana skillnader har enorm betydelse när stämman eller årsmötet samlas. I föreningen består mötet av personer som har avsevärt mycket större engagemang, insyn och direkt och indirekt inflytande på sin organisation än vad de gängse aktieägarna någonsin har. Medlemmen är brett intresserad av sin förening, aktieägaren bara av ägarfrågor. En annan viktig skillnad är att närvarande medlemmar har var sin röst på årsmötet, medan aktieägarna har röstetal i proportion till antalet aktier de kontrollerar, vilket givetvis innebär att storägare har stort inflytande och övriga litet.

Dessutom, hur makt och befogenheter fördelas i aktiebolag följer av aktiebolagslagen. Den ger en särskild roll och stark makt till styrelse och VD. Någon motsvarande lag för ideella föreningar finns inte. En förening regleras istället av sina egna stadgar och därutöver i första hand av god föreningssed. Dessa normkällor prioriterar demokrati och lägger därför makten hos årsmötet. För föreningsstyrelsen är också lagen om sysslomän tillämplig. Den håller också styrelsen ansvarig inför sin uppdragsgivare, årsmötet.

En enkel översikt över roller och befogenheter i det börsnoterade aktiebolag respektive den ideella föreningen ser ut så här:
  • Stämmans/årsmötets roll
    • I aktiebolaget: Trots att stämman är bolagets högsta beslutande församling har den en ganska begränsad roll eftersom aktiebolagslagen ger styrelse och VD stort mandat. Främst bevakar den aktieägarnas intresse gentemot företagsledningen. Dess främsta styrmedel är att tillsätta, övervaka och vid behov byta ut styrelsen. 
    • I föreningen: Årsmötet är verkligen föreningens högsta beslutande församling. Den väljer, övervakar och vräker styrelsen och ger den bindande direktiv genom att fastställa ändamålet, stadgarna, strategin, verksamhetsplanen, budgeten, investeringar, policy, organisatoriska förändringar, medlemsavgiftens storlek med mera. 
  • Styrelsens roll:  
    • I aktiebolaget: Bolagsstyrelsen förvaltar och förräntar aktieägarnas kapital, utser och entledigar VD samt övervakar och vägleder dennes arbete. Den fastställer också bolagets planer och mål och beslutar om alla större investeringar. 
    • I föreningen: Styrelsen förvaltar och leder föreningen inom ramen för stadgarna och årsmötets delegeringar och direktiv.
  • Ordförandens roll:  
    • I aktiebolaget: Styrelsens ordförande planerar, sammankallar och leder styrelsemötena och eventuellt verkställande utskott. Detta sker i samarbete med bolagets VD.
    • I föreningen: Utöver att leda styrelsens arbete och tillsammans med styrelsen leda föreningens arbete så är ordföranden föreningens främste företrädare och talesman.
  • Chefens roll:
    • I aktiebolaget: Det börsnoterade aktiebolaget måste enligt lag ha en verkställande direktör underställd styrelsen. Det är en maktposition med stora befogenheter. VD leder och företräder företaget och kontrollerar ensam personal och resurser i hela organisationen.
    • I föreningen: Även föreningar kan ha anställd chef. Jämfört med bolagets VD har han eller hon dock en mycket svag ställning då alla befogenheter är delegerade från styrelsen och alltså inte kan vara större än de befogenheter styrelsen har. 
Aktiebolaget är rätt organiserat för sin logik och sitt ändamål, ideella föreningen för sitt. Att efterapa aktiebolaget är alltså ingen lösning för föreningen eller vice versa, det skadar organisationen, gör den svagare.

Slutligen, om det behövs kan föreningen givetvis utöka styrelsens beslutsmandat. Det kan ske genom att i stadgarna ge styrelsen rätt besluta i vissa angivna frågor. Det kan också ske genom att årsmötet beslutar att till styrelsen delegera beslutanderätt i viss fråga. Sådan delegering är dock endast giltig om den inte strider mot stadgarna.

----------------
Anm. Det finns många varianter av demokratiska föreningar och även odemokratiska. Den variant jag tagit som exempel ovan är den absolut vanligaste typen av ideell förening. Den som är lokalt förankrad, samlar individer som medlemmar, har årsmöte och styrelse, men sällan någon anställd. Se till exempel Föreningar är demokrati.

2017-11-18

Dalkurds flytt återigen

I mitt förra inlägg diskuterade jag föreningsaspekterna på att fotbollslaget Dalkurd önskar byta kommun. Nu har styrelsen beslutat att föreningen ska flytta till Uppsala. Det kräver en ny kommentar.

Enligt föreningens pressmeddelande och uppgifter i massmedia har Dalkurds styrelse nu beslutat att flytta föreningen från Borlänge till Uppsala. Från och med januari 2018 ska föreningens A-lag träna i Uppsala, men spela sina matcher i Gävle. Ungdomsverksamheten i Borlänge ska fortsätta samtidigt som ny sådan ska byggas upp i Uppsala.

Föreningen, med nytt säte i Uppsala, ska alltså bedriva verksamhet även i två andra kommuner. Just detta kan det bli praktiska problem med. Enligt kommunallagen får nämligen en kommun inte upplåta resurser åt en förening med säte i annan kommun. Denna regel har på ett avgörande sätt styrt hur Sveriges alla folkrörelser och föreningar är organiserade lokalt. De håller sig inom kommungränserna.

Som framgick av mitt förra inlägg, Kan en förening byta kommun?, kan styrelsen i en ideell förening överhuvudtaget inte besluta om att flytta föreningen till en annan kommun. Då flytt kräver stadgeändring kan beslutet inte delegeras till styrelsen, utan måste tas av årsmötet eller om stadgarna medger det, av extra årsmötet.

Om styrelsen i en förening fattar beslut i strid mot stadgarna är det endast medlemmarna som kan göra något åt det. Medlemmar har i princip tre möjligheter:
  1. Snarast kräva extra stämma för att få beslutet upphävt. 
  2. Ta frågan till domstol. Domstolen kan efter prövning upphäva beslutet. Domstolen kan förbjuda styrelsen att genomföra det omtvistade beslutet tills prövningen är klar. 
  3. I efterhand ta upp frågan på ordinarie årsmöte och där avsätta styrelsen för brott mot stadgarna, förvägra den ansvarsfrihet och välja ny styrelse. Den nya styrelsen kan sedan kräva den gamla styrelsen på skadestånd. 
När det gäller idrottsföreningar har Riksidrottsförbundet tyvärr beslutat att domstol inte får användas för sådan tvist. Istället ska tvisten
"utom i fall då annan särskild ordning är föreskriven i RF:s stadgar eller SF:s stadgar, avgöras enligt fastställt reglemente för Idrottens skiljenämnd". (Stadgemall, se 1 kap 8 §)
Om inte Riksidrottsförbundet kan förhindra att beslutet genomförs innan tvisten är löst kan den delen beslutas av allmän domstol.

Om medlemmarna inte vidtar åtgärder för att upphäva styrelsens beslut blir detta så småningom automatiskt giltigt när årsmötet beviljar styrelsen ansvarsfrihet eller efter ett år.


2017-10-04

Kan en förening byta kommun?

Kan en ideell förening flytta till en annan kommun? Denna föreningsjuridiskt mycket ovanliga fråga har blivit aktuell i dagarna. Det handlar om fotbollsklubben Dalkurd FF som överväger att lämna Borlänge och flytta till Uppsala.

Dalkurd FF:s problem är att A-laget framöver behöver arenaresurser som hemkommunen Borlänge inte sägs kunna erbjuda. Enligt Uppsala Nya Tidning undersöker klubben därför möjligheten att flytta till Uppsala. (Se Dalkurd flyttar – om önskelistan uppfylls UNT 2017-09-26).

I ett brev till kommunen skriver ordföranden:
”Vi i Dalkurd FF:s styrelse anser att vi har bättre möjligheter att utvecklas som förening och fotbollsklubb om vi flyttar föreningen till Uppsala. Vi vill härmed bekräfta att vi flyttar Dalkurd FF till Uppsala om följande förutsättningar kan uppfyllas av Uppsala kommun:” (sedan följer två krav utifrån A-lagets behov; inget sägs om den omfattande  ungdomsverksamheten).

Kan styrelsen besluta om flytt?

Enligt UNT-artikeln gav ett extra årsmöte förra hösten styrelsen mandat att på egen hand besluta om flytt.

Kan det verkligen stämma? Det strider ju helt mot god föreningssed som är den norm demokratiska föreningar ska uppfylla. Uppgiften kontrolleras bäst genom att titta i protokollet från mötet. Det ska finnas på föreningens hemsida. Men tyvärr inte. Dalkurd lägger nämligen inte ut sina årsmötesprotokoll på hemsidan, vilket den borde göra. Däremot fanns en informationstext om extra årsmötet. Enligt den föreslog en medlem att medlemmarna skulle lämna över beslutet till styrelsen. Detta är i linje med UNT:s uppgifter, men detta blev inte stämmans beslut:
"den stora majoriteten röstade för att styrelsen får i uppdrag att undersöka eventuella möjligheter för flytt samt att ha i åtanke att fatta rätt beslut för alla barn och ungdomar som spelar i våra lag".
Enligt föreningens egen information ska styrelsen alltså inte besluta om flytt, utan endast att utreda frågan. Att barnens och ungdomarnas intressen särskilt ska beaktas därvid är en mycket betydelsefull inskränkning av uppdraget.

Den citerade informationstexten kan naturligtvis vara fel och det kan också ha tillkommit nya årsmötesbeslut sedan förra året. Men det spelar egentligen ingen roll, rätten att besluta om en flytt kan överhuvudtaget inte delegeras. Detta framgår av stadgarna.

Tyvärr saknas även stadgarna på Dalkurds hemsida. Det är inte acceptabelt. Stadgarna, namn på styrelsen och årsmötesprotokollen är sådant som man normalt alltid ska kunna hitta på en bidragsberättigad förenings hemsida.

I just detta fall spelar det mindre roll att jag inte hittar Dalkurds stadgar. Jag vet att dessa, precis som alla andra idrottsföreningars, i allt väsentligt måste överensstämma med Riksidrottsförbundets stadgemall och den finns på nätet.

Enligt mallen ska i kapitel 1 § 2 anges var föreningen har sitt säte, alltså i vilken kommun den finns. Om föreningen ska flytta måste denna paragraf ändras. Att flytta är alltså en stadgeändringsfråga.

I demokratiska föreningar kan endast årsmötet ändra stadgarna. Så också i stadgemallen. Av kapitel 1 § 7 framgår att endast ordinarie årsmöte kan ändra stadgarna. Det innebär i sin tur att endast ordinarie årsmötet kan besluta om flytt.

Till saken hör att varken årsmötet eller styrelse har rätt att fatta beslut som strider mot stadgarna. Sådana beslut är inte giltiga och kan upphävas. Om ogiltiga beslut verkställs kan styrelsens ledamöter bli personligt ekonomiskt ansvariga.

Kan en ideell förening överhuvudtaget byta kommun?

En större, viktigare, fast mer filosofisk fråga är huruvida en ideell förening överhuvudtaget kan flyttas. En förening består av sina medlemmar. Utan dem finns inte föreningen. Det är svårt att tänka sig att en förening får eget liv och flyttar ifrån sina medlemmar för att på den nya orten skaffa nya. Det strider mot föreningens själva natur. Låter detta flummigt? Kanske, lyckligtvis finns också reella juridiska hinder.

Att flytta föreningen från den ort där medlemmarna eller merparten av dem finns till en annan ort kan vara föreningsjuridiskt otillåtet då det missgynnar de medlemmar som inte kan flytta med. Det räcker med att en mindre del av medlemmarna missgynnas för att flytten inte ska vara tillåten. Vilken medlem som helst kan överklaga beslutet, normalt till domstol, men i detta fall  till "idrottens skiljenämnd", och där få det upphävt. Som jag ser det måste därför samtliga medlemmar vara överens om eller acceptera flytt för att den ska vara tillåten. Men för att få full klarhet i detta skulle behövas en rättslig prövning.

Min slutsats är alltså att en ideell förening normalt inte kan byta kommun. Dalkurd bör därför söka andra lösningar på sitt problem.

Läs mer om vad som gäller för ideella föreningar på min hemsida www.voluntarius.com.



2017-09-20

Svårt organisera volontärer i föreningsland

Sverige är mycket djupt präglat av sin föreningstradition. Det gör att vi är bra på att organisera medlemmar, men har svårt hantera ideella som inte är det, alltså frivilliga eller volontärer. Det handlar inte främst om brist på kunskap, utan är en fråga om världsbild. Eftersom medlemmar helt dominerar vår föreställningsvärld skymmer de volontärerna. I USA och andra anglosaxiska länder är det precis tvärt om. Där är det volontärerna som skymmer medlemmarna, stiftelserna som skymmer föreningarna.

Både hur man organiserar medlemmar och vad det innebär att vara medlem är allmän kunskap i Sverige. Denna robusta tradition är resultatet av många hundra års framgångsrik föreningsdrift här i landet. Men någon motsvarande tradition, kunskap och insikt om hur organisera eller hur vara ideell i ett annat sammanhang än förening har vi inte. I de anglosaxiska länderna är det som sagt tvärt om.

De som är ideellt aktiva utan att vara medlemmar brukar vi i Sverige traditionellt kalla "frivilliga", men numera kallas de allt oftare "volontärer". De som gör ideella insatser i sin förening utan att vara förtroendevalda brukar kallas "aktiva medlemmar".

Trots att aktiva medlemmar och frivilliga (volontärer) bägge är ideell arbetskraft är skillnaderna dem emellan mycket stora:
  • Medlemmarna är själva grunden för en förening. De styr den, fastställer dess mål, följer upp och utser dess ledning. Dessutom är de föreningens främsta resurs. Hur medlemmarnas ideella insatser ser ut, organiseras och leds och hur stor andel av medlemmarna som är aktiva beror på typ av förening och typ av verksamhet, allt från självhjälpsgrupper och kampanjande till organiserat servicegivande. I en typisk förening arbetar dock de aktiva medlemmarna med uppgifter, mål och metoder som de själva bestämt.
  • Volontärer eller frivilliga däremot utför av organisationen bestämda och ledda arbetsuppgifter i ett sammanhang vars ledning och mål de inte kan påverka. Frivilligarbete organiseras på samma sätt som betalt arbete och kan ha samma och inte sällan högre grad av effektivitet än sådant. 
  • Aktiva medlemmar är delägare som gör en insats i sin egen organisation, volontärer är obetald arbetskraft i någon annans.
  • Aktiva medlemmar värvas som en i gänget, frivilliga rekryteras till en ledig arbetsuppgift.
  • Medlemmars aktivitet bygger på engagemang; de är oöverträffade när det gäller arbetsuppgifter som kräver sådant, till exempel opinionsbildning. Volontärers aktivitet bygger på inlärda arbetsuppgifter och disciplin; de är oöverträffade när det gäller servicegivande uppgifter.
  • Medlemmar finns bara i föreningar, frivilliga kan finnas i varje annan typ av organisation.
I England, USA, Kanada andra länder, som har sina ideella rötter i en "charity"-kultur huvudsakligen baserad på stiftelser, är det mer naturligt att organisera volontärer än aktiva medlemmar. Kunskapen om hur man gör det har i framförallt USA systematiserats och blivit en slags kunskapsbaserad profession. Som stöd finns ett otal experter, böcker, utbildningar och konferenser.

Den kunskap som vi idag har i Sverige om hur man organiserar frivilliga (volontärer) har vi importerat från framförallt USA och England. Svenska Röda Korset gick i början av 1990-talet i spetsen för systematisk import och spridning av sådan kunskap. Drivande var den nationelle chefen Lars Pettersson. Bland annat ordnade Röda Korset en regeringsstödd tvådagarskonferens om frivilligarbete på Norra Latin i Stockholm.  Där introducerades "volunteering" och "volunteer management" av de ledande internationella experterna Susan Ellis (USA) och Justin Davis Smith (England).

Efter det har gjorts många andra satsningar för att fånga in den här kunskapen, bland annat har ett antal kommuner gjort studieresor till Kanada. Som resultat av politiska initiativ och alla dessa ansträngningar skapades bland annat ett antal Frivilligcentraler och för framtiden viktiga organisationer som Riksförbundet Sveriges Frivilligcentraler och Frivilligsamordnarnas Förbund.

Att vi efter nästan 30 år av kunskapsinhämtning och praktisk erfarenhet fortfarande inte blivit mer framgångsrika på att organisera volontärer är inte så underligt. Detta är nämligen inte i första hand en kunskapsfråga, d.v.s. att veta hur man gör. Det är en världsbildsfråga, en ideologisk fråga. För att framgångsrikt växla över från att organisera medlemmar till att organisera frivilliga måste man lära sig att se ideella på ett helt nytt sätt. Man måste se och förstå att medlemmar och frivilliga är två helt olika saker som inte får blandas samman. 

Att lära in konsten att organiserar volontärer är inte svårt. Men att ta det mentala klivet från att organisera medlemmar till att organisera volontärer är det. Jag har sett ett antal exempel på hur svårt det är.

För att lyckas med frivilliga ska inte bara frivilligorganisatören kunna sitt jobb, alla övriga i organisationen måste också förstå skillnaden mellan att vara medlem och att vara volontär. Och inte minst, de som blir volontärer måste förstå att detta är något annat än att vara aktiv medlem.

Och vice versa givetvis, i föreningen ska de ideellt aktiva organiseras som medlemmar och inte som vore de frivilliga. I annat fall försvagas föreningen.

Du kan läsa mer om frivilliga (volontärer) och hur man organiserar dem på de här sidorna på min hemsida www.voluntarius.com.


2017-08-14

Föreningarna är demokrati

Att kalla föreningar "en skola i demokrati" är att förminska deras demokratiska roll. Föreningarna är demokrati. Historiskt sett är de till och med all demokratis ursprung och förlaga. Och skulle politik och stat framöver urarta kommer medborgarna att behöva sina föreningar som försvar.

Föreningsdemokratin är ingen övningsuppgift, den levs och utövas. Den genomsyrar såväl föreningarnas struktur som arbete. Det är medlemsdemokratin som gör föreningarna möjliga. 

Medlemsdemokrati i sin renaste form hittar man i de lokala föreningarna, de på gräsrotsnivå. Det är de lokala, små och självfinansierade ideella föreningarna som är Sveriges mest demokratiska institutioner. Men det gäller bara de som baseras på god föreningssed.

Det som gör föreningen speciell, det unika som skiljer den från varje annan typ av organisation (till exempel företag) eller brist på organisation (till exempel nätverk), är att i den är alla jämlika.

När jämlikar vill arbeta målinriktat tillsammans i organiserad form behöver de ett trovärdigt, enkelt och tillförlitligt system för att 1) slå fast ett gemensamt mål och 2) tillsätta, granska och avsätta ledningen. Föreningsdemokratin är svaret på dessa behov. Därför uppstod föreningarna fordomdags och därför kommer de också att finnas kvar i framtiden.

Det som möjliggör jämlikheten är föreningsdemokratin och dess institutioner, framförallt ändamålsparagrafen, stadgarna, årsmötet, styrelsen och revisorerna. Ramarna för dessa finns inte i lag utan i god föreningssed, den tysta, erfarenhetsbaserade kunskap som dagens föreningsliv ärvt från tidigare generationer.

Föreningsdemokratin gäller endast för medlemmarna. Endast de kan fatta föreningens beslut och välja dess funktionärer. Varje utomståendes inblandning minskar demokratin. Förekomsten av anställda i en förening är alltså inte oproblematiskt, men det får vi diskutera en annan gång.