2009-12-07

”De nya sociala entreprenörerna”

I en blogg på Svenskt Näringslivs hemsida skriver Pernilla Ström att ”vi kommer att få se fler sociala entreprenörer”. Med det menar hon inte sociala entreprenörer i allmänhet, utan främst ”idealistiskt motiverade men professionellt drivna entreprenörer, som bygger upp sina bolag som vilken vinstmaximerande, effektivitetsjagande verksamhet som helst”.

Förr, menar hon, så har de som försökt kombinera företagande och goda gärningar ofta gjort ”taffliga insatser med undermålig kvalitet eller alltför höga priser”.

”De nya sociala entreprenörerna är inte främst ute efter att producera ett mer rättvist kaffe, en mer ekologisk t-shirt eller ett mer mångfaldigt annat. De använder sin skicklighet och sitt driv som företagsbyggare inom i stort sett vilka områden som helst, allt från elhandel till resebyråer. Det löpande överskottet slussas sedan vidare till andra aktörer som är bättre lämpade att driva skolor, stödja trädplantering eller sätta upp sjukhus.”

Det är uppenbart att Pernilla Ström i artikeln utgår ifrån att sociala entreprenörer alltid är företagare. Hon antingen bortser ifrån eller känner inte till, att de flesta sociala entreprenörer i Sverige och på andra håll varit eller är verksamma inom ideella sektorn. Hon bortser också ifrån att den ideella organisationen är den bästa plattformen för denna typ av verksamhet. (Det är ju ingen slump t.ex. att företagens egen organisation, Svenskt Näringsliv, är en ideell organisation och inte ett företag.)

Om man fokuserar på den lilla gruppen sociala entreprenörer som verkat med företag som plattform kan man alltså, enligt Pernilla Ström, skilja mellan de taffliga förr och dagens nya, professionella. Jag vet inte vilket tidsperspektiv hon har och varifrån hon hämtat sina fakta. Jag skulle tro att de hundra åren fram till ungefär 1955 i detta avseende ser avsevärt annorlunda ut än perioden 1955-2000. Är ”förr” före eller efter 1955? En annan viktig fråga är, räknas företagsamhet som skett inom eller med ideell organisation som huvudman in eller inte?

Att ideella organisationer driver kommersiell verksamhet för att finansiera den egna ideella verksamheten är inget nytt. Det förekom i Sverige redan på 1200-talet. Det kan de göra antingen utanför eller inom den egna ideella organisationen, med samma inriktning som den eller med en helt annan inriktning.

Det är emellertid svårt för en förening att bli framgångsrik både ideellt och kommersiellt samtidigt. För att klara det måste ledningen bemästra två helt väsenskilda logiker och få dessa att samsas. Detta i en allt mer komplex miljö. Som konsult avråder jag normalt ideella organisationer från detta.

Det är överhuvudtaget svårt att jämföra ideell och kommersiell verksamhet. De vilar på helt olika logik. De har helt olika typ av mål och verkar på väsensskilda "marknader". De måste därför mäta sin framgång och sin effektivitet på helt olika sätt. I det avseendet är företaget enklare och den ideella organisationen mer komplex. Det innebär också att entreprenörskapet inte är detsamma i företag och ideella organisationer. Begreppet professionell är inte heller entydigt: Den som är professionell i ett kommersiellt sammanhang kan mycket väl vara ren amatör i ett ideellt.

Givetvis kan sociala entreprenörer också använda aktiebolag som plattform för sin verksamhet. Detta kan göras vinstdrivande, som Pernilla Ström förordar. Men det kan också göras icke-vinstdrivande (Carl Hemström). Oavsett vilket kan ett sådant bolag antingen angripa det sociala problemet direkt, eller, som Pernilla Ström förordar, via någon form av kommersiell verksamhet skapa vinster som sedan överlämnas till en organisation specialiserad på att lösa det sociala problemet.

Det senare kan ju tyckas vara en omväg, men är ibland den enda framkomliga vägen. Metoden är dock inte problemlös. Det är svårt, en utmaning faktiskt, att framgångsrikt angripa ett samhällsproblem via en annan organisation. Det kräver sin egen kompetens. Det gäller att förstå samhällsproblemet, hur det kan lösas och vem som kan göra det. Det gäller också att kanalisera resurserna på ett sätt som leder till hållbar utveckling för såväl partnern som insatsen. Det är rätt vanligt att detta misslyckas. Inom internationellt bistånd t.ex. är det inte att skaffa fram pengarna som är det svåra, utan att använda dem rätt.

Det är kanske inte så troligt att en entreprenör, som är kommersiellt framgångsrik ”inom i stort sett vilka områden som helst”, också är rätt person att kanalisera överskotten rätt inom ett helt annat område och i en helt annan logik. Kanske behövs en tredje part för detta.

Dessutom handlar det inte om att bara slussa över det ”löpande överskottet”. Det tillåter tyvärr inte skattelagen. Det är bara det som blir kvar efter skatt som kan slussas.

Jag anser att sociala entreprenörer i första hand ska finnas inom den ideella sektorn, men jag välkomnar också kommersiellt inriktade sociala entreprenörer på de områden där de kan lyckas, och särskilt inom de områden där de bättre än andra kan lyckas. Att de sedan samarbetar med och stöder ideella organisationer är bra. Ibland är förmodligen en strategisk allians mellan företag och förening/stiftelse den bästa lösning.

Det finns emellertid idag inom politiken en allt för stor förhoppning och tilltro till företagens förmåga och en ensidig inriktning på dem. Verksamhet som kommuner och landsting en gång tog över från sociala entreprenörer i ideella organisationer överlämnas nu på entreprenad till företag. Detta beror bl.a. på att det nuvarande regelsystemet ensidigt gynnar företag, t.ex. vid offentlig upphandling. De ideella organisationerna missgynnas. Förlorare är konsumenterna.


Läs mer om ideella sektorn på http://www.voluntarius.com/.

Källor:
Carl Hemström (2005), Bolag – Föreningar – Stiftelser. En introduktion. Stockholm: Norstedts Juridik.
Christer Leopold (2006), Professionell ideell – Om att verka med ideell logik.

2009-12-04

Medlemstappet i Svenska kyrkan

TT skriver oklart om medlemstappet i Svenska kyrkan. Om det bara är en procent är det mycket väsen för ingenting. Men jag tror att den stora prövningen ännu inte börjat.

“72 000 medlemmar har lämnat Svenska kyrkan det senaste året. Kyrkan skyller raset på lågkonjunkturen. Andra bedömare anser att orsaken är dålig kommunikation.”
Detta enligt en artikel från TT som Uppsala Nya Tidning (UNT) publicerade 3/12. Det framhålls som särskilt anmärkningsvärt att minskningen nu är större än den varit sedan 2004.

Varför minskar medlemsantalet? TT-journalisterna har låtit frågan gå till kyrkans informationschef, en professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, en trendkonsult och en biskop.

Märkligt nog har de inte frågat någon expert på medlemsfrågor eller någon som dagligen arbetar med sådana i någon annan ideell organisation.

Vanligt skylla medlemsras på omvärlden eller avgiften

Det är ytterst vanligt att medlemsorganisationer skyller medlemstapp på yttre omständigheter. Men så gott som alltid är det organisationens egen struktur eller beteende som är den egentliga orsaken.

Det är också vanligt att medlemmar skyller på avgiften eller dess storlek när de lämnar. Men förutom i de fall då medlemmen verkligen saknar pengar, så är avgiften då bara en symbol för viktigare orsaker.

Svårt analysera Svenska kyrkan

När det gäller medlemstappet i Svenska kyrkan är det svårare än normalt att göra en analys – särskilt utifrån. Det finns inget riktigt bra att jämföra med. Kyrkan är som ideell organisation enormt stor och dominant. Den var tills för bara några år sedan statlig. Det var för inte så länge sedan obligatoriskt att vara medlem. Medlemsavgiften tas ut som skatten. Avgiftens storlek överstiger vida vad ideella organisationer tar normalt . Detta är några av de ovanliga faktorer som definitivt påverkar medlemsfrågan idag.

En speciellt intressant fråga är: På vilket sätt är medlemskapet i kyrkan idag annorlunda än vad det var på den statliga tiden? Vad är skillnaden i innebörd för den enskilde?

Transformering nödvändig, men svår

När kyrkan slutade vara statlig och blev en privat organisation som juridiskt baseras på sina medlemmar (såsom den var innan Gustav Vasa) så måste den givetvis genomgå en organisatorisk transformering från statsbyråkrati till en medlemsdemokratisk organisation. Enligt min bedömning har den processen inte kommit igång ännu.

För att minimera de risker och skador som organisationsförändringar förorsakar kan man antingen gå direkt och snabbt fram, eller också indirekt och långsamt, d.v.s. försiktigt, bit för bit. Man vill inte hamna i det kaos som uppstår om processen upplevs som dramatisk och förvirrande och samtidigt är utdragen och seg.

Med tanke på kyrkans komplexa struktur och ideologi och superlånga tradition som organisation kommer en transformering att bli besvärlig. Den kommer också att kräva ett starkt och dynamiskt ledarskap och måste bygga på väl genomtänkta strategier. Kanske finns dessa redan utformade?

Att en transformering kommer att påverka medlemsantalet är fullt klart. Hur det påverkas beror till stor del på strategin. Efteråt kommer det att stabilisera sig på en ny normal nivå. Vilken den är för en icke-statlig, svensk folkkyrka är det ännu ingen som vet.

Om ingen transformering sker, d.v.s. om kyrkan fortsätter agera som vore den beroende av staten (och partipolitiken) och inte av sina medlemmar och aktiva, så kommer medlemsantalet också att minska. Min gissning är att den minskningen på sikt kommer att bli mycket mer dramatisk. Kanske går botten ur. Men inget tyder på att en sådan process har börjat ännu.

Utträden eller medlemstapp?

Tillbaks till artikeln. På sin viktigaste punkt är den märkligt otydlig. Handlar det om att 72 000 medlemmar aktivt har begärt sitt utträde? Eller är det så att det totala antalet medlemmar har minskat med 72 000? Det är två helt olika saker.
Om minskningen totalt ligger på drygt en procent är det egentligen inte mycket att tala om. I de flesta folkrörelser skulle man se det som tämligen stabilt. Detta skulle TT-journalisterna säkert fått höra ifall de också intervjuat någon som i folkrörelse arbetar med medlemsfrågor.

En enprocentig minskning är en icke-nyhet. Den framtida minskningen riskerar att inte vara det.

2009-11-13

Landsting som vill organisera frivilliga behöver särskild kompetens

Landstinget i Uppsala Län bad om frivilliga att hjälpa till i arbetet att vaccinera mot svininfluensa. Några hundra anmälde sig. Men ännu har de inte fått hjälpa till. Landstinget vet nämligen inte hur man organiserar frivilliga. 
 
Landstinget sökte frivilliga
Den 8 september kunde man i Uppsala Nya Tidning (UNT) under den något mångtydiga rubriken Stort intresse för vaccinationshjälp läsa att
“intresset är stort för att hjälpa till vid massvaccineringen mot svininfluensan. Flera hundra personer har anmält sig efter landstinget i Uppsala läns vädjan. Bland dem finns både pensionerade sjuksköterskor och vanliga människor som vill ställa upp som volontärer.”
Landstinget hade bett pensionerad hälso- och sjukvårdspersonal att hoppa in och arbeta extra, men letade också efter volontärer, d.v.s. frivilliga, som hjälper till obetalt. Dessa behövde inte ha någon sjukvårdsutbildning.
“- Det har varit enormt mycket samtal. Jätteroligt att så många vill hjälpa till. … säger Elisabeth Gripemo, personalkonsult inom primärvården.
På UNT:s fråga om det fortfarande var lönt att anmäla sig som volontär svarade hon:
“- Ja, det är det. Vi kommer att behöva mycket folk. Det är så mycket som ska göras förutom sprutsticket. Vi behöver folk som kan göra enkla saker som att kavla upp skjortärmar, visa var toaletterna finns eller fylla i papper.”
Trodde frivilliga arbetar heltid
Så lät det då, men av dagens (13 november) pappersupplaga av UNT framgår att Landstinget inte alls använder sig av frivilliga i den pågående vaccinationskampanjen.
I artikeln Klinik öppnas för fler akutfall säger Tomas Roland vid landstingets katastrof och beredskapsenhet att det visade sig att de flesta inte kunde jobba heltid, utan bara vissa dagar och tider:
“De gick inte att organisera under de förhållandena.”
Det förefaller alltså som att Landstinget i Uppsala län när de gick ut och bad om frivilliga inte förstod hur man organiserar sådana. De ansvariga trodde uppenbarligen att frivilliga arbetar heltid.

Frivilligarbete – ett fritidsuppdrag
Men frivilliga arbetar inte heltid. I Sverige liksom världen över är frivilliguppdrag något man gör på fritiden. Det handlar om ett par timmar i veckan normalt. Endast i exceptionella fall arbetar frivilliga heltid. Ofta behövs cirka 11 frivilliga för att täcka upp en heltid.
I själva verket är kärnan i konsten att organisera frivilliga just förmågan att uträtta något nyttigt med hjälp av extrema deltidare som har tid endast “vissa dagar och tider”.

Tre kompetenser krävs
För att lyckas uträtta viktiga saker med hjälp av frivilliga krävs tre slags kompetens: 1) förmågan att rekrytera, välja ut, utbilda, stödja m.m personer som skänker några timmar i veckan av sin fritid, 2) konsten att sätta ihop en verksamhet som bemannas med  extrema deltidare, och 3) konsten att arbetsleda sådana som arbetar obetalt.

Ingen av dessa tre arbetsuppgifter är samma som att arbeta med anställda. Inte heller är det samma som att arbeta med medlemmar. Det handlar om speciella metoder som måste läras in.

Organiserandet av frivilliga kräver alltså sin egen, speciella kompetens. Läs mer om det i mitt blogginlägg Frivilligorganisatör - en ny profession.

Om ett landsting eller en kommun vill lyckas med att organisera frivilliga måste det skaffa sig denna kompetens. Den personal som ska arbeta sida vid sida med de frivilliga måste också utbildas. Se mer om detta på www.voluntarius.com/Frivilligt_obetalt_arbete.htm.

2009-11-11

Ideella sektorn – en av fyra lika viktiga

Samhället består idag av fyra sektorer: Familjesektorn, ideella sektorn, offentliga sektorn och näringslivet. Av dem är de två första äldst. Yngst är näringslivet.



Vanligtvis avbildas sektorerna i en annan ordning än den jag valt. Då kommer offentliga sektorn först, alltså i övre vänstra hörnet. Så uppfattar förmodligen statsvetare saken. För dem är staten viktigast. Jag har emellertid inte placerat dem efter reell eller förmodad betydelse, utan endast i den ordning de historiskt sätt uppkommit.
Fyra sektorer, inte tre, två eller en
Att det ska vara just fyra sektorer är inte självklart. En del anser att det bara finns tre, att familjesektorn ska bort. Ytterligare en del anser att det bara finns två: Den offentliga sektorn och den privata. Den senare är då en slaskpost som innehåller allt som inte är stat, kommun och landsting. I Sovjetunionen gick man ännu längre. Där fanns bara den offentliga sektorn, men det höll inte i längden.

Enligt FN har varje land fyra sektorer; de fyra jag visat ovan. De spelar var sin roll och bidrar alla till helheten. Det är då klokt att i ett land uppmuntra var och en av dem att spela sin roll till fullo.
Vad räknas till respektive sektor?
Vad som räknas till respektive sektor kan diskuteras. Enligt min mening ser det grovt ut så här:

Familjesektorn består av alla människor i ett land och deras familjer. Dit hör också den form av försörjning en individ eller familj kan skapa på egen hand, alltså familjejordbruk och enskilda firmor.

Till ideella sektorn räknas alla organisationer som drivs med ideell logik. Den innefattar alltså alla föreningar och stiftelser som bildats av individer i familjesektorn och av organisationer inom den ideella sektorn. Enligt min mening innefattar den också de ideella organisationer som bildades av de övriga två sektorerna. Det innebär alltså Svenskt Näringsliv tillhör ideella sektorn även om den som samarbetsorgan samtidigt utgör flaggskepp för näringslivet. Sak samma med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Dit hör också ideella organisationer, som bildats och ägs av kommuner, t.ex. allmännyttiga bostadsföretag.

Till offentliga sektorn räknas alla offentliga organ som varken är ideella organisationer eller företag.

Till näringslivet räknas alla företag oavsett vem som äger dem. Ett företag är en organisation som drivs med vinstmål. Dit hör givetvis aktiebolagen, men också ekonomiska föreningar.
När kom de till?
Familjesektorn är lika gammal som mänskligheten själv. Ideella sektorn uppstod strax därefter.
När man inom en familj inte kunde lösa ett problem själv gick man samman med andra familjer. När detta skedde i organiserad form över tid så blev det en ideell organisation. Sådant samarbete är djupt förankrat i den mänskliga naturen. När detta skedde för första gången är det ingen som vet. Ideella sektorns rötter förlorar sig helt enkelt i forntidens töcken.

Så småningom formerade sig familjesektorn och ideella sektorn till stater. Det skedde vid olika tidpunkter i olika delar av världen. I  och med detta bildades den offentliga sektorn. Först därefter uppstod så småningom näringslivet.
När bildades offentliga sektorn i Sverige?
I en nyutkommen bok, Sveriges historia 600-1350, av Dick Harrison, får vi veta hur och när svenska staten formades. Det skedde under 1200-talet. Vid detta århundrades ingång fanns endast familjesektorn och ideella sektorn, vid dess slut fanns också offentliga sektorn. Näringslivet hade då ännu inte börjat formas på allvar.

Under 1200-talet expanderade också ideella sektorn rejält. Detta verkar ha lett till den svenska ideella sektorns första storhetstid.

Läs gärna mer om ideella sektorn i några av mina tidigare blogginlägg: Föreningar fyller tomrum, ideella sektorn och det civila samhället och EU är en förening


2009-11-05

Grattis frivilligorganisatörer - det här är er dag!

Den som organiserar frivilliga (eller volontärer) som gör sin ideella insats i en organisation de inte är medlemmar i kallas frivilligorganisatör eller frivilligsamordnare (se mitt förra inlägg). Detta är ett nytt yrke i Sverige, men är mer vanligt på andra håll.

I dag, den 5 november, är det deras dag i ett växande antal länder. På engelska kallas dagen ”International Volunteer Managers Day”. På svenska blir det närmast Internationella frivilligorganisatörsdagen.



Det första firandet var redan 1999, men sedan har dagen flyttat omkring litet för att anpassas till förhållandena i olika länder för att slutligen hamna på dagens datum.

De som firar är i första hand organisationer som organiserar frivilliga som vore de "obetalda anställda", d.v.s. det sätt som frivilliga organiseras i USA och England (föregångarna) och i länder som tagit efter dem. Inom kommunvärlden finns det de som littet missvisande kallar detta för "Kanadamodellen".

För närvarande firas dagen främst i de anglosaxiska länderna England, USA, Kanada, Australien, New Zeeland och Irland, men också i Japan, Sydkorea, Singapore, Sydafrika, Israel samt Tyskland.




Läs mer på samordningskommitténs hemsida.



2009-11-03

Frivilligorganisatör - en ny profession

I Sverige är vi vana vid att ideellt arbete utförs i föreningsform. För oss är det självklart att det är de aktiva medlemmarna som gör det föreningen behöver ha gjort. De är både föreningens ägare och dess främsta resurs. Aktiva medlemmar är ofta självorganiserade, men kan också vara ledda av speciella gruppledare (tränare, mullefröken, patrulledare o.s.v.). Dessa kan vara valda av gruppen eller utsedda av styrelsen och är alltid jämställda med dem de leder.

Detta är den världsbild vi har i Sverige. För oss är jorden rund när det ser ut så. Men det är inget objektivt egentligen. I USA, England och andra anglosaxiska länder som Australien och Kanada dominerar ett helt annat, för dem självklart sätt att organisera ideella. Där ska de ideellt aktiva helst inte vara medlemmar och ägare av den organisation de verkar i, utan enbart dess arbetskraft. Dessa ideella, som på engelska kallas "volunteers" (på svenska: frivilliga och på svengelska volontärer), ses som organisationens "obetalda anställda".

De som organiserar "obetalda anställda" kallas på engelska "volunteer managers" (på svenska: frivilligorganisatörer eller frivilligsamordnare). Det de gör är varken som att leda medlemmar eller som att organisera anställda. Det är en speciell konst. Frivilligorganisatör är därför en ny profession med sin egen etik, metoder, facklitteratur, kurser och konferenser. För mer om detta se min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Denna anglosaxiska modell av organiserat frivilligarbete har de senaste decennierna börjat spridas över världen. Den håller så sakta på att införas även i Sverige en utveckling som startade omkring 1990, men förvirringen är stor och ännu är det få som vet hur man gör. De flesta som försöker blandar ihop metoder för att organisera medlemmar med metoder för att organisera frivilliga. Men sådana blandningar fungerar inte.

Ett land behöver inte välja mellan den svenska och den amerikanska modellen för att organisera ideella. Man kan ha båda samtidigt. Inget hindrar att man organiserar medlemmar på ett vis och frivilliga på ett annat. Det är t.o.m. så att en och samma person kan verka som aktiv medlem i en organisation och som organiserad frivillig i en annan.

Att modellerna kan samexistera i ett land innebär dock inte att de är utbytbara. De används för att nå olika slags mål och leder till olika slags kultur. Organisationer måste därför välja en av dem och i stort hålla sig till den.

I Sverige vet vi mycket väl hur man organiserar medlemmar. Det vi nu håller på att lära oss är hur man också organisera frivilliga. Sedan gäller det för oss att hålla dessa två metoder åtskilda.

I den utveckling som pågår nu kommer Sverige att få en ny grupp av specialister, de som vet hur man effektivt och bra för alla involverade organiserar frivilliga som inte är medlemmar utan "obetalda anställda". Dessa frivilligorganisatörer, eller vad den framtida titeln nu kommer att bli, kommer att vara viktiga medarbetare och chefer i framtidens ideella organisationer, kommuner och andra sammanhang där ideella gör en insats.

2009-10-28

Bättre driva friskolor ideellt

Det är en vanlig missuppfattning att företag automatiskt är effektivare än myndigheter och ideella organisationer. Det är också en vanlig uppfattning att om kommunala organisationer ska ha konkurrens så är det främst företag som kan stå för den.

I själva verket är företag, myndigheter och ideella organisationer tre helt olika slags organisationer. De bygger var och en på sin logik. När de driver verksamhet inom sin egen logik är de effektiva och när de fuskar inom någon av de andras är de ineffektiva.

Den som har som mål att skapa och dela ut vinst ska alltså starta ett företag. Den som ska upprätthålla lag ska driva en myndighet. Och den som har ett allmännyttigt eller ideellt mål startar en ideell organisation.

Många kommunala verksamheter är inte myndigheter. Om de är företag drivs de bäst som just företag, om de är allmännyttiga drivs de bäst som ideella organisationer. I ingendera fallet ska de drivas som myndighet.

Pensionärsboenden, sjukhus och skolor kan drivas både som företag och som ideella organisationer. I det förra fallet läggs tonvikten på vinst och marknadskonkurrens, i det senare på allmännytta och idé. Resultatet blir helt olika. Kund respektive brukare kommer att få helt olika upplevelser.

En förutsättning för att företagslogiken och marknadskonkurrensen ska fungera väl är att kunden själv betalar kostnaden för den tjänst han eller hon nyttjar. Om arbetet utförs på entreprenad från kommunen, som både står för kostnaderna och bestämmer hur tjänsten ska utföras, då försvinner merparten av fördelarna med att driva verksamheten i företagsform.

Ursprungligen var pensionärsboenden, sjukhus och skolor ideella organisationer. På många håll i världen är de det fortfarande. I Sverige har de kommunaliseras. Det har lett till både för- och nackdelar. Om politikerna anser att de nu måste "privatiseras" (igen) för att skapa konkurrens och mångfald, så borde det inte i första hand vara företag, utan ideella organisationer som tar över. Detta eftersom denna typ av verksamhet, särskilt när den är skattefinansierad, bedrivs effektivast och med högst kvalitet ifall den är ideell, d.v.s. har ett allmännyttigt ändamål.

En av företagens främsta fördelar jämfört med ideella organisationer är deras förmåga att mobilisera investeringskapital. Med hjälp av detta kommer de att vinna de flesta upphandlingar. Ideella organisationer har här ingen chans . När det gäller drift är det tvärt om: Om allt annat är lika kommer den ideella organisationen alltid att tjäna allmänheten bättre än vad företaget gör.

Av dessa skäl är det bättre att driva friskolor ideellt än kommersiellt.

2009-09-07

Föreningsliv att hyra?

Sober Förlag, som ingår i IOGT-NTO, gör med sin bokutgivning en mycket viktig insats för att öka sektorns och omvärldens kunskap och insikter när det gäller ideella sektorn, dess organisationer och verksamheter.

Ett exempel på det är Agneta Gustafsons bok Redovisning och kontroll av ideell verksamhet, som jag skrev om i Redovisning som fördunklar. Boken bygger ytterst på hennes doktorsavhandling, men är anpassad till en bredare publik. Där visar hon bl.a. att den bokföringslag som ideella organisationer numera måste följa är gjord för företag, inte för dem. Själv ser jag lagen som ett exempel på hur staten försvårar det ideella arbetet.

Ett annat exempel är Staffan Johanssons Ideella mål med offentliga medel – Förändrade förutsättningar för ideell välfärd. Den bygger på fältstudier och på fakta han själv tagit fram genom utredningsuppdrag åt bl.a. Socialstyrelsen.

Staffan Johanssons bok handlar om relationerna mellan stat och kommun å ena sidan och socialt inriktade ideella organisationer å den andra. Dessa har genomgått stora förändringar under de undersökta femton eller så åren fram till 2003. Det gäller t.ex. statens och framförallt kommunernas syn på nyttan med de ideella organisationerna. Det gäller arbetsfördelningen mellan det officiella och de ideella. Och det gäller hur stat och kommun ekonomiskt stöder de ideella organisationerna.

De förändringar som skett har delvis tvingats fram av brist på offentliga pengar men också av en förändrad syn på hur offentlig förvaltning ska verka. Det senare har inspirerats av New Public Management i England.

Förr så stödde det offentliga de ideella organisationerna för vad de var (helt i Robert Putnams anda), men numera är det vad de gör som premieras, även sådan verksamhet som i en entreprenad görs helt och hållet på kommunens villkor och helt utan ideella insatser.

Författaren diskuterar för och nackdelar med denna utveckling. Han illustrerar den genom att redovisa relationerna mellan några ideella organisationer och kommunförvaltningarna i Göteborg respektive Värnamo.

Bokens titel är egentligen missvisande. Med rådande trend handlar det för de ideella organisationerna mindre och mindre om att nå ideella mål och mer och mer om att nå kommunala. Att det senare sker med offentliga medel är väl självklart. Men vad händer med det självständiga föreningslivet? Vad händer med demokratin?

Källa:
Staffan Johansson (2005), Ideella mål med offentliga medel – Förändrade förutsättningar för ideell välfärd. Stockholm: Sober Förlag.

2009-08-27

Varför vill FN mäta ideellt arbete?

I sin manual om hur mäta frivilligt arbete (Manual on the Measurement of Volunteer Work) redovisar FN-organet ILO en rad skäl varför detta är viktigt. Här är några exempel:

Det frivilliga arbetet är omfattande och skapar ett stort ekonomiskt värde:

  • Frivilliga utgör en långt större andel av ett lands arbetskraft än vad som är allmänt är känt. I en jämförande studie av 37 länder fann forskarna att 140 miljoner människor där (12 procent av alla vuxna) arbetade frivilligt under ett år. Deras insats motsvarar i tid 20,9 heltidsarbeten och i pengar 400 miljarder USD.
  • Frivilliga utgör en stor andel av arbetskraften i de ideella organisationerna. Studien visade också att den ideella insatsen motsvarar 45 procent av allt arbete utfört inom de ideella organisationerna i de undersökta länderna. I Sverige och Norge var andelen så hög som 76 respektive 63 procent.
  • Frivilligarbete utgör en viktig del av de resurser som skänks till ideella organisationer. Lågt räknat är värdet av det ideella arbetet åtminstone 50 procent större än det totala värdet av de pengar som skänkts till organisationerna.

Dessutom bidrar ideellt arbete till samhället även på annat sätt, t.ex.:

  • Frivilligarbete ger viktig arbetsträning och är en väg in i arbetslivet.
  • Frivilliga kan utföra sådana uppgifter som anställda svårligen kan.
  • Frivilligarbete främjar solidariteten, det sociala kapitalet, politisk legitimitet och livskvaliteten i samhället; o.s.v.

2009-08-24

Redovisning som fördunklar

Det påstås ibland, att ideella organisationer inte är tillräckligt professionella och att detta kan avhjälpas genom att de rekryterar experter från näringslivet. I sin bok Redovisning och kontroll av ideell verksamhet visar Agneta Gustafson att så enkelt är det inte. Det kan t.o.m. vara så att modeller från näringslivet är direkt skadliga.

När Agneta Gustafson analyserade ideella organisationers ekonomiska redovisning fann hon grundläggande skillnader gentemot företagens. Hon fann också att den nya bokföringslagen inte alls passar ideella organisationer.

Företag och ideella organisationer har olika affärslogik och därför olika redovisningsbehov. Företag strävar efter vinst. Det är alltså helt avgörande för att bedöma dem, att bokslutet redovisar vinsten på rätt sätt. Ideella organisationer har andra mål än vinst. Som framgångsmått är vinst därför ointressant; deras redovisning måste lyfta fram andra aspekter. Detta tar nya bokföringslagen inte hänsyn till. Den tvingar ideella organisationer att redovisa som vore de företag. Därmed blir deras bokslut inte användbara för någon.

Hur kunde det bli så här? Den förklaring som Agneta Gustafsson tycks luta åt är okunskap bland proffsen. All systematisk kunskap och utbildning om bokföring i Sverige handlar om företagens. Professionen saknar helt enkelt kunskap om och intresse för ideella organisationers särskilda redovisningsbehov.

Det här är några centrala frågor som lyfts fram i boken, men den innehåller naturligtvis mycket mer.

Jag vill rekommendera dem som arbetar med redovisning inom ideella sektorn att läsa den. Det bör styrelser och generalsekreterare i folkrörelserna också göra.

Men framförallt rekommenderar jag riksdagsmännen att läsa den. Den nya bokföringslagen är skadlig och bör ändras. Riksdagen bör ge de ideella organisationerna friheten åter, att fritt utforma sin redovisning.

Jag återkommer till frågan.

Källa: Gustafson, Agneta (2008), Redovisning och kontroll av ideell verksamhet. Stockholm: Sober Förlag.

2009-08-14

FN verkar för god statistik om frivilligarbete

En kommande FN-manual ska stimulera och hjälpa världens länder att rapportera omfattningen av befolkningens frivilligarbete.

Frivilligt arbete är en viktig, förnyelsebar resurs för samhällelig produktion och problemlösning. Trots det tar länderna idag sällan fram tillförlitliga data om dess storlek, utbredning och värde. Det är egentligen bara Kanada, USA, Storbritannien och Australien som systematiskt tar fram officiell statistik om den egna befolkningens ideella arbete. Ytterligare ett antal länder har under senare år gjort mera tillfälliga eller inofficiella studier. Tyvärr har den statistik som nu finns tagits fram med så olika metoder och definitioner att resultaten inte kan jämföras länder emellan.

Ett formellt skäl till denna brist på officiell statistik är att ideellt arbete ansetts ligga utanför den ekonomiska produktion som staterna ska rapportera enligt FN:s System of National Accounts. Men FN önskar stödja och synliggöra det ideella arbetet och håller därför på att rätta till denna brist.

2003 publicerade FN:s statistikdivision en Handbook on Nonprofit Institutions in the System of National Accounts. Den rekommenderar att medlemsländerna i sin rapportering till FN också ska inkludera värdet av frivilligarbetet.

ILO tar fram manual
Att ta fram nationell statistik över frivilligarbete kan vara knepigt. För att ge handfast vägledning till det tar FN-organet International Labour Organization (ILO) fram en manual (Manual on the Measurement of Volunteer Work).

Ett utkast har utarbetats av Johns Hopkins University Center for Civil Society. Det har sedan testats i Kanada, Korea och Frankrike och diskuterats på en statistikkonferens i slutet på förra året.

Manualen förväntas bli officiell i år. I samband med det kommer ILO att rekommendera alla länder att ta med systematiska och jämförbara nationella data om frivilligarbete i sin reguljära arbetskraftsstatistik.

Med jämförbara nationella data som grund kommer FN så småningom att kunna presentera en totalbild av frivilligarbetet i världen.

Bland de välkända experter på ideella organisationer och frivilligt arbete som varit inblandade i arbetet finns Lester Salamon (USA), Edith Archambault (Frankrike) och Justin Davis Smith (Storbritannien).

2009-08-07

Gigantisk konferens för frivilligorganisatörer i USA

Världens största konferens för frivilligorganisatörer hölls nyligen i San Fransisco. National Conference on Volunteering and Service samlade fyratusenfemhundra deltagare från ideella sektorn, staten och näringslivet över hela USA.

Bland öppningstalarna fanns USAs “First Lady” Michelle Obama, guvernör Arnold Schwarzenegger, talman Nancy Pelosi, Jon Bon Jovi med flera.

Det hölls mer än hundra olika föredrag och seminarier under konferensen om hur man organiserar frivilliga på bästa sätt och frågor med anknytning till detta.

Arrangörer var Corporation for National and Community Service and Points of Light Institute.

Du kan läsa mer om årets konferens och ta del av presentationsmaterial m.m. på konferensens hemsida. Där kommer också så småningom information om nästa års konferens som hålls i New York 28-30 juni 2010.

EU är en förening, än sen?

En läsare undrar över nyttan med att konstatera att EU och FN är föreningar (se mitt förra inlägg). Det finns väl olika svar på det beroende på vilken utgångspunkt man har, antar jag.

Som konsult för ideella organisationer intresserar jag mig särskilt för hur de ska vara organiserade och ledas för att lyckas bäst. En ideell organisation som får en felaktig struktur eller som leds på fel sätt får svårigheter och misslyckas oftast.

Man skulle kunna analysera FN och EU utifrån den utgångspunkten. Vad finner man då?

FN är en oerhört byråkratisk organisation Men det är ganska naturligt med tanke på omständigheterna och har mer att göra med vilka som representerar dess medlemmar än med dess struktur. I stora drag kan man säga att FN har en god föreningsstruktur. Det enda som avviker är säkerhetsrådet. Goda föreningsstrukturer bygger på att alla medlemmar är jämlika. En medlem, en röst. Så är det i FN:s generalförsamling. Men säkerhetsrådets sammansättning bygger på att vissa medlemmar är förmer än andra.

EU har en betydligt sämre organisationsstruktur än FN. Den saknar föreningens eller förbundets självklara enkelhet. Det måste enligt min mening leda till onödiga kostnader, till ineffektivitet och till oklarheter när det gäller maktutövning och ledarskap.

Medlemmarna i EU är stater. Hur ska de representeras? Av sina regeringar, sina riksdagar eller sina befolkningar? För att klarhet och effektivitet ska uppstå måste man välja en av dessa, men EU har valt två. I det ena representationsspåret utser väljarna sina representanter genom direktval, i det andra verkar regeringarna. Det kan förefalla som om representation längs två spår är mer demokratiskt än längs ett, men det är tvärt om. Den valda modellen minskar i praktiken väljarnas inflytande och kontroll.

Det är för mig uppenbart att EU måste bestämma sig för en modell för medlemsstaternas representation och inflytande. Då denna modell måste fungera väl kan förbundsmodellen i föreningslivet ge god vägledning.

När ett förbund blir stort fungerar inte direktval till kongressen, istället representeras medlemmarna av valda ombud i en hierarki av demokratiska val från det lokala och uppåt. Med den modellen i åtanke vore det naturligt att ge den redan existerande riksdagen uppgiften att inom sig utse de ombud som ensamma ska representera landet i EU. Ett alternativ vore att ge regeringen denna roll.

På motsvarande sätt kan man analysera EU ur andra synvinklar. Insikten att EU är en förening är då till stor hjälp.

2009-08-06

EU är en förening

Inom ett land finns fyra sektorer: Staten, näringslivet, familjen och ideella sektorn. Mellan dem finns en ansvars- och arbetsfördelning baserad på lagar, sedvänjor m.m.

Dessa fyra sektorer bygger på nationell lag. De finns därför inte på det internationella planet.

Länder är suveräna. Det finns ingen överstatlig regering och inga överstatliga lagar. Därför finns ingen internationell statlig sektor.

I FN-stadgan talas om internationella ideella organisationer (på FN-engelska förkortat till NGO), men något sådant finns egentligen inte. Inte heller finns det internationella företag. Både ideella organisationer och företag är juridiska personer. Sådana måste alltid grundas och ha sin bas i ett specifikt land i enlighet med detta lands lagar. De är därför alltid nationella, men kan verka internationellt. Om de öppnar filialer eller verkar i andra länder måste detta dock alltid ske i enlighet med de lagar som råder där. Någon internationell ideell sektor eller något internationellt näringsliv finns alltså inte. (Det betyder att organisationsnamn som ”Läkare utan gränser” är starkt vilseledande – ingen organisation kan någonsin bortse från gränser.)

Familjesektorn är basen för de tre övriga sektorerna i ett land. All makt i staten, alla företag och alla ideella organisationer vilar ytterst på individer och dessa är samlade i familjesektorn. Eftersom familjesektorn är så grundläggande så skulle den i princip kunna vara verkligt internationell, alltså verka oavsett gränser (vilket delvis sker t.ex. genom att medlemmar av en och samma familj kan vara bosatta i och medborgare av helt olika länder). Men i praktiken kan den inte det. Med sina krav på medborgarskap, pass, visum, arbetstillstånd m.m. gör staterna det omöjligt.

I min bok Professionell ideell skriver jag:

”Föreningens unika fördel är att den gör det möjligt för jämlikar att verka tillsammans. Jämlikar kan inte beordra varandra, de måste komma överens.”

För att verka tillsammans behöver jämlikar en accepterad form för att styra, leda och organisera arbetet och för att förvalta de gemensamma resurserna. De behöver också en metod för att tillsätta och avsätta ledare. Av alla organisationsformer är det endast föreningen som erbjuder dem detta.

Vanliga föreningar består av individer, men företag som vill samarbeta på jämlik basis kan också bilda föreningar, t.ex. Svenskt Näringsliv. Det kan också kommuner göra, t.ex. Sveriges Kommuner och Landsting. Inget hindrar jämlika stater att använda samma metod.

Föreningsformen är äldre än staten. Den fungerar alltså även där lag inte finns. Den är därför lämplig att använda internationellt där ingen lag kan stiftas utan endast överenskommelser ingås. För internationellt samarbete mellan stater är egentligen ingen annan organisationsform möjlig. Följaktligen är både FN och EU föreningar med stater som medlemmar.

2009-07-31

Tjäna pengar och rädda världen

Erika Augustinssons och Maja Brisvalls bok Tjäna pengar och rädda världen (Bookhouse Publishing) handlar om samhällsentreprenörer eller sociala entreprenörer, d.v.s. personer som skapar något nytt som gynnar samhället i stort.

Författarnas stora tes är att man kan vara samhällsnyttig och tjäna pengar samtidigt. Om man håller med om det eller inte är en generationsfråga säger de. 70–80-talisterna ”går i fronten för det nya företagandet i Sverige. De är unga, samhällsengagerade, globala och de gillar att starta och driva företag.” (s 25)

Detta är en intressant bok eftersom den lyfter fram företeelser och tankegods som finns i samhället idag och som uppmärksammas allt för litet.

I sitt slutord beklagar sig författarna över att de lagt ner för mycket tid och utrymme åt att försöka definiera begreppet samhällsentreprenör, men jag tycker att denna brist är ett mindre problem än det att författarna inte tycks ha tänkt färdigt innan de slutförde sin bok. Resultaten är att företeelser som inte hör ihop blandas friskt, att mycket är oklart och att läsaren tröttas av onödiga upprepningar. Dessutom räcker författarnas kunskaper om ideella organisationer inte till för uppgiften. Samtidigt innehåller boken guldkorn som är väl värda att vaskas fram. Den kan leda till en mycket intressant och viktig debatt. Läs den!

En ideologisk bok
Jag vet inte om det varit författarnas avsikt, men detta är en mycket ideologisk bok. Den ifrågasätter grundläggande företeelser i svenska samhället, inklusive välfärdsmodellen.

I baksidestexten presenteras bokens teser så här: ”Erika Augustinsson och Maja Brisvall sätter en ny agenda för ett Sverige där folkrörelsen är död, den traditionella industrin har kört i diket och den offentliga sektorn går på knäna. Det är dags att dra ett streck och gå vidare.”

Boken vilar på uppfattningen att ”vårt samhälle under en längre tid har varit på väg i fel riktning” (s 16) när det gäller miljö och klimat, tillväxten, globaliseringen m.m. och att den svenska samhällsmodellen och tankemodellerna förhindrar de nödvändiga såväl miljömässiga som sociala lösningarna.

Den ställer frågor som, varför får man inte tjäna pengar på att göra en samhällsinsats? Varför är det bättre att något samhällsnyttigt görs gratis eller med offentliga bidrag, än självfinansierat? Varför ses företagen som parasiter och staten som god?

Den hävdar att nya företag ”med rätt värderingar och visioner … kan göra mer för samhällsutvecklingen än vad de flesta politiker och institutioner idag förmår” (s 19).

Mot dagens förstenade och handlingsförlamade samhälle och institutioner sätter författarna ”den hållbara ekonomins entreprenörer”, en global rörelse i tiden. Den utgörs av sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Dessa ”använder sig av entreprenörskapets logik och mekanismer för att skapa en förändring i samhället som är till nytta för alla”. (s 19).

Boken pekar också på det orimliga i att det inte finns något investeringskapital att tillgå för dem som i Sverige vill starta samhällsnyttig verksamhet utan vinstsyfte.

Fyra olika slags sociala entreprenörer
På sidan 34 presenterar författarna en modell som illustrerar hur de uppfattar läget. Det är en figur där tre ringar skär varandra på ett sådant sätt att de skapar fyra små delområden.

Där ringarna Traditionella näringslivet respektive Traditionella offentliga sektorn ensamma överlappar varandra finns delområdet Nya näringslivet. Motsvarade överlappning av Traditionella näringslivet och Traditionella ideella sektorn ger Nya ideella sektorn. Och av Traditionella offentliga sektorn och Traditionella ideella sektorn får vi på motsvarande sätt Nya offentliga sektorn. Mitt i figuren slutligen överlappar alla tre cirklarna varandra. Detta delområde kallar författarna Hybriderna.

Denna modell är central. Den utgör grunden för författarnas resonemang och ger boken dess struktur.

Så här presenteras delsektorerna:

  • Nya näringslivet: Detta är entreprenörer som ”använder sig av företagande för att förändra världen. De startar företag med social, humanitär eller ekologisk idé som grund. De utmanar det traditionella företagandets avsaknad av social och ekologisk hänsyn.” Bokens exempel: O2, GodEl, Saltå Kvarn, Blatteförmedlingen, Grameen Bank (Bangladesh) och Ethos Water (USA).

  • Nya offentliga sektorn: Entreprenörer som på nytt sätt söker lösa problem inom det sociala området. ”De utmanar trögheten och för in nytänkande i den traditionella offentliga sektorn.” Bokens exempel: Basta, Situation Stockholm, Volontärbyrån (verksamhet inom Forum för Frivilligt Socialt Arbete), Hälsogemenskapen i Jörn, Gringo, Fittja Drift & Underhåll och Greenworks (Storbritannien).

  • Nya ideella sektorn: ”Det är förnyarna inom den ideella sektorn som använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta. De utmanar makteliten i folkrörelse-Sverige … att bli mer entreprenöriella och självgående.” Bokens exempel: Hand in Hand, Myrorna (verksamhet inom Frälsningsarmén), Wikipedia (USA), Creative Commons (USA), Avaaz.org (USA?), Amnesty Business Group (verksamhet inom Svenska Amnesty) och South Hartford Initiative (USA).

  • Hybriderna: Entreprenörerna inom denna delsektor ”remixar logik, metoder och spår från alla tre sektorer i sitt arbete med att tjäna pengar och rädda världen”. Bokens exempel: Watabaran (Nepal), Gringo (verksamhet inom Latifeh AB), Dem Collective och The Hub (Storbritannien).

Tre frågor till författarna
Det finns mycket i boken som behöver diskuteras vidare. Här ska jag bara ta upp tre frågor:

1) Vad är kärnan i det en social entreprenör gör?
Förr kallades den som startade och drev ett företag för företagare. Nu har det blivit populärt att istället säga entreprenör. Genom denna modetrend har ordet mist sitt innehåll. Det behöver alltså preciseras.

Om att vara entreprenör helt simpelt är att starta och driva ett eller flera företag, då finns per definition sociala entreprenörer enbart inom näringslivet.

Om man istället menar att det är själva processen att gripa sig an ett samhälleligt problem på nytt sätt som utmärker en social entreprenör, då finns de volymmässigt snarare inom offentlig sektor. Det är där mandatet och pengarna finns. Men det som görs, görs då av personal med skattemedel anslagna av politiker.

Om man behåller uppgiften, att ta sig an ett olöst samhällsproblem, men tar bort den offentliga finansieringen, d.v.s. låter den sociala entreprenören starta med tomma händer, då är det framförallt inom den ideella sektorn vi finner dem. Och deras vanligaste organisationsform är ideell förening.

En annan viktig fråga som behöver besvaras är, ska en entreprenör, när han eller hon bygger upp sin organisation och verksamhet, vara nyskapande – en social innovatör – eller räcker det med att han eller hon kopierar det som redan gjorts på andra håll? I det första fallet behövs en nyskapande idé och en process för att göra den operativ. I det senare fallet finns en förebild att kopiera. Det är två helt olika insatser med två olika uppsättningar kompetenser.

Boken diskuterar inte de här två frågorna överhuvudtaget. Den preciserar inte vad kärnan i vad en social entreprenör gör är och skiljer därför inte mellan nyskapande (GodEl?) och kopierad verksamhet (Volontärbyrån?). Den fokuserar på några få kända exempel, men har inget att säga om det till största delen dolda entreprenörskap som redan finns inom offentlig och ideell sektor, ja t.o.m. inom de enligt boken redan döda folkrörelserna.

2) Modellen: Vilka är kriterierna för att placera en organisation i en viss delsektor?
Bokens modell placerar organisationerna i en av fyra delsektorer. Men den redovisar inte sina urvalskriterier. Det går heller inte att gissa sig till dem. Det verkar som om slumpen styrt. Jag vill därför föreslå ett alternativ.

Varje organisation måste, för att ha en chans att bli framgångsrik, organiseras och drivas i enlighet med sin verksamhetslogik. (Läs mer om detta i min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik.) Det mest praktiska är att dela upp organisationerna utifrån denna logik. Man kan då lätt urskilja tre huvudgrupper organisationer med var sin sektor: Myndigheter (offentliga sektorn), företag (näringslivet) och ideella organisationer (ideella sektorn).

Om man använder detta klassificeringssätt så faller bokens modell samman helt och hållet. En organisation som drivs för ett samhällsnyttigt mål och utan vinstutdelningssyfte är ideell. Det innebär att t.ex. GodEl tillhör ideella sektorn och inte Nya näringslivet. En som drivs för att berika ägaren (eller personalen), även om det sker med samhällsnyttiga inslag (t.ex. Ethos Water) tillhör näringslivet rätt och slätt. De flesta av organisationerna som utgör exempel i boken bör räknas till ideella sektorn.

De flesta ideella organisationer måste varje år skaffa nya resurser (inklusive pengar) till sin verksamhet. Det sker ofta på en rad olika sätt. Ett av dem kan vara att driva affärsverksamhet, inom eller utom organisationen. Detta är inget nytt eller ovanligt som författarna tycks tro. Det tidigaste svenska exemplet jag funnit är från 1300-talets början. Själv var jag på 1970-talet ordförande för en förening som delvis finansierades av överskottet från två aktiebolag, varav det ena var helt banbrytande inom sitt segment av marknaden.

Det finns inget i den ideella modellen som sådan som hindrar en organisation från att driva affärsverksamhet. Det största hindret i Sverige idag är skattelagstiftningen. Dessutom är det svårt att under en och samma ledning blanda två sinsemellan främmande logiker, den ideella och den kommersiella.

3) Vad menar ni med att ”tjäna pengar och rädda världen”?
Vare sig ”tjäna pengar” eller ”rädda världen” är entydiga begrepp. Författarna förklarar inte exakt vad de avser. Det borde de göra.

Författarna menar att endast 70-80-talisterna anser att begreppen kan förenas till ett. Men kan stämma? Tänk på alla de som arbetar t.ex. inom sjukvården eller räddningstjänsten. De räddar världen, men oavsett viken generation de tillhör vill de ha lön.

Sedan har vi de anställda inom FN, EU och biståndsarbetet. De tjänar också pengar. Förmodligen betydligt mer än några av de entreprenörer som nämns i boken. Var kommer de in i bilden?

Det finns också traditionella företag som tillverkar sådant som används när man räddar världen. Räknas de in? Om inte, varför?

Syftar ”tjäna pengar” på lön, aktieutdelning, företagsförsäljning eller vad? Så länge det är oklart är mycket i boken oklart.

2009-06-25

"The economic man"

Är nationalekonomernas hypotes att människans beteende huvudsakligen styrs av ekonomisk egennytta (”the economic man”) sann?

Om man verkar inom näringslivet får man kanske lätt det intrycket. Men om man verkar inom den ideella sektorn, vilket halva Sveriges befolkning gör på det ena eller andra sättet, då får man otaliga bevis för att den inte är sann.

Det finns individer som styrs av ekonomisk egennytta och andra som styrs av andra faktorer. Dessutom tycks det oerhört vanligt att den som styrs av ekonomisk egennytta i vissa sammanhang, inte alls gör det i andra.

De som alltid, i alla sammanhang, styrs av ekonomisk egennytta är förmodligen ganska få. Den typen av egoister är sällan omtyckta. Varför nationalekonomerna ser dem som normalmänniskor är svårt att förstå. Vore hypotesen sann skulle den ideella sektorn inte existera. Frågan är om ens det moderna samhället skulle finnas.

2009-06-22

Sociala entreprenörer: Andreas And

Hur många känner idag till Andreas And? Inte många. Ändå var han bland de första och största av våra sociala entreprenörer. Men å andra sidan, hur många personer födda på 1200-talet känner folk i allmänhet till? Någon kung eller riddare kanske.

Andreas And (1250- 1317) var varken kung eller riddare. Han var domprost i Uppsala. Men framförallt var han en pionjär inom ideella sektorn och som sådan givetvis en social entreprenör.

Som domprost i Uppsala under sju ärkebiskopar och kyrkans starke man, satte han helt säkert sin prägel på mångt och mycket under denna kyrkans nydaningstid. Han var med och skrev Upplandslagen och kallades att utreda gränsen mellan Uppland och Sörmland. Han satt med i kungens råd. Det gjorde han på jobbet. På fritiden startade han några stiftelser och en ideell förening.

Andreas tog magisterexamen i Paris 1275. Han var en av våra första akademiker alltså. I Paris lärde han sig uppenbarligen också en del om ideella organisationer.

Till det vi vet om Andreas Ands ideella verksamhet hör följande:

  • 1291 grundade Andreas And ett hem för tolv svenska studenter i Paris. Därmed skapade han det första svenska studentstipendiet, studenthemmet och studentnationen.
  • Som domprost lät Andreas And inrätta en domskola i Uppsala. För att eleverna skulle ha någon stans att bo donerade han några byggnader. Skolan var föregångaren till Katedralskolan och byggnaderna blev senare en del av Uppsala universitet.
  • Andreas And tog initiativet till och skrev stadgarna till det första helgeandshuset i Sverige. Det stod färdigt i Uppsala 1303. Denna välgörenhetsinrättning fungerade som sjukstuga, fattigstuga och pensionärshem i ett. Det finansierades genom donationer och insamlingar.
  • 1305 tog Andreas And initiativ till en förening, Helgeandsgillet, och blev dess ordförande. Gillets uppgift var att stödja helgeandshusets verksamhet - det var helt enkelt dess stödförening. En av de insamlingsmetoder föreningen använde var att hyra ut salubodar.

Läs mer om Andreas And.
Läs mer om ideella sektorn på http://www.voluntarius.com/.

2009-06-17

Sociala entreprenörer: Henry Dunant

Sociala entreprenörer är något som framförallt funnits och finns inom den ideella sektorn. De flesta av dem är emellertid okända. Det finns flera goda och några inte så goda skäl till det.

Det ideella arbetet är kollektivt (man kan inte bilda sin egen förening, man måste vara flera) och ger därför inget utrymme för primadonnor. Det görs också främst i liten skala, på hemorten. Dessutom är det ideella arbetet sällan en huvudsyssla för dess entreprenörer; det är en obetald bisyssla på fritiden vid sidan av en annan och kanske i sig publik karriär. Dessutom föredrar de flesta ideella organisationer och därmed också deras entreprenörer att verka i det tysta. Ingen social entreprenör hittills har vad jag vet tagit patent eller på annat sätt sökt skydda sin ide; tvärt om uppmuntrar de ofta andra att kopiera.

Allt detta är i grunden goda skäl till att de ideella sociala entreprenörerna är många men okända. Mindre goda skäl är naturligtvis att media och forskare inte uppmärksammar dem och att efterföljare i andra sektorer gärna suddar ut sina föregångare.

På grund av allt detta är det få ideella entreprenörer som blir kända och ihågkomna, i vart fall i just den egenskapen. Det ger intrycket hos många att de aldrig funnits. De namn som ändå poppar upp i historieböcker och tidningsartiklar, som folk har i minne och som förekommer i korsord och frågesporter är framförallt de vars verksamhet varit religiös (tänk på alla de stora religionsgrundarna) eller politisk som t.ex. Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, eller vars rörelser blivit internationella, t.ex. Scouternas Lord Baden-Powell. Till de senare hör schweizaren Henry Dunant (1828-1910), en på många sätt typisk social entreprenör.

För i dagarna exakt 150 år sedan (24 juni, 1859) blev Dunant vittne till slaget vid Solferino. Där lämnade Frankrikes, Österrikes och Sardinens arméer tiotusentals sårade kvar på slagfältet utan vård. Ställd inför detta förvandlades en tillfälligt förbipasserande Dunant från affärsman till social entreprenör. Han grep in tillsammans med kvinnor från trakten och andra som ställde upp. Men han nöjde sig inte med detta. Efteråt startade han en process som på många sätt kom att förändra världen.

Dunant som varit med att grunda KFUM tänkte i ideella banor. Han såg ett pockande samhälleligt behov och han såg en ideell lösning på det.

Kärnan i hans idé - inte hans affärsidé, utan hans humanitära idé - var att i fredstid rekrytera, utbilda och organisera frivilliga för att i krig rädda liv på slagfältet.

Dunant idé att leverera en ideell tjänst med hjälp av i förväg utbildade, organiserade och utrustade frivilliga var, såvitt jag vet, något helt nytt. Fram till dess organiserade man medlemmar som kom med den kunskap och de färdigheter de hade, eller mobiliserade spontana frivilliga på plats. Dunant insåg att ingendera av detta dög när det bokstavligen var fråga om liv eller död. Han ville ha kompetens och organisation, men han ville inte ha anställda. Han ansåg att frivilliga var bättre. De var mer engagerade, mer medkännande.

Denna kärnidé ledde till en rad följdidéer. Här de tre viktigaste: 1) Det behövdes en organisation för att organisera dessa frivilliga (= nationella rödakorsföreningar). 2) På slagfältet behövde det frivilliga och deras utrustning skydd i form av en symbol som visade att de var neutrala och inte skulle angripas (= rödkorssymbolen). 3) De stridande måste också enas om regler för hur sådana räddningsinsatser kan göras (= Genèvekonventionerna).

Ur Dunants idé växte fram världens största humanitära nätverk, rödakorsrörelsen, som är verksamt genom nationella förbund i praktiskt taget varje land i världen. Denna organisation är större och når ut vidare än något företag och gör detta främst genom ideella insatser och med ideell finansiering. Ur hans idé växte också fram de regler för krigföring som gäller idag. Hans skapelse har också direkt eller indirekt inspirerat bildandet av ett otal internationella och nationella organisationer inklusive FN.

Efter slaget vid Solferino inledde Henry Dunant en opinionsbildningskampanj för sin idé. Han skrev och publicerade en bok, Minnen från Solferino (1862), som han inte sålde, utan skickade gratis till dem han ville påverka. Han gav sig också ut på lobbyingturné i Europa för att bearbetade kungar och regeringar och delta i internationella konferenser.

Minnen från Solferino är en välskriven och läsvärd bok. Det är en pamflett, men också en av ytterst få skrifter tillgängliga för utomstående i vilken en social entreprenör, redan i början av sin skapelse, beskriver sin idé och dess bakgrund.

Det var Dunant som kläckte idén och som sålde den till Europa. Han uppfann hjulet och satte det i rullning. Men det var inte han som fick det att rulla vidare och i rätt riktning. Den som gjorde det var Gustave Moynier (1826-1910). Det var framförallt han som såg till att Dunants idé blev verklighet.

Dunant och Moynier var bägge sociala entreprenörer med rötter i Genèves föreningsliv, men med helt olika profil: Dunant vara visionären, Moynier organisatören. I det långa loppet drog de inte jämt.

Arbetet att förverkliga Dunants idé gjordes inom ramen för en redan existerande ideell organisation i Genève, Sociétè genevoise d’utilité publique, där Gustave Moynier var ordförande. Inspirerad av Dunants bok tillsatte organisationen på sitt medlemsmöte den 9 februari 1863 ett speciellt utskott för arbetet.

Ordförande i utskottet var den 76-årige generalen Henri Dufour. Han representerade den militära professionen och var den ende av dem som var internationellt känd. Vice ordförande och den som ledde arbetet var Gustave Moynier. Läkekonsten representerades av två kirurger, Théodore Maunoir och Louis Appia. Den senare hade skrivit två handböcker i krigskirurgi. Henry Dunant var med sina 35 år yngst i kommittén och dess sekreterare.

Detta utskott hade ett år senare omvandlats till den första rödakorskommittén (även om namnet Röda Korset kom först senare) med Moynier som ordförande och Dunant som sekreterare. Därmed hade grunden lagts för det som numera är Internationella Rödakorskommittén. Kommittén arbetade vidare längs två linjer: 1) att se till att rödakorsföreningar startades i olika länder, och 2) att få till stånd det vi idag kallar Genèvekonventionerna.

Kommitténs sammansättning var oförändrad fram till 1867 då Moynier tvingade Dunant att avgå.

Henry Dunant, som då hade startat rödakorsföreningen i Genève och den i Frankrike, erbjöd sig redan 1864 att avgå ur kommittén sedan Moynier sagt till honom att inte agera på egen hand i kommitténs namn. Han övertalades dock att kvarstå.

1867 drabbades Dunant av en stor skandal. Han hade försök rädda sina egna misslyckade affärer i Algeriet genom vissa finansiella transaktioner i ett bolag i Genève där han satt i ledningen. Enligt domstolen vilseledde han sina partners och aktieägare och dömdes som ensam vållande till företagets konkurs. Därmed försvann han, 39 år gammal, vanärad och i personlig konkurs från det offentliga för i stort sett resten av sitt liv. Tidvis var han uteliggare i Paris. Men han fortsatte också att föreslå eller ta olika sociala initiativ, bl.a. inom fredsområdet och för jämlikhet mellan könen.

1901 fick Dunant Nobels fredspris för sin idé att grunda Röda Korset.

Källor:
Henry Dunant, Minnen från Solferino.
Jean de Senarclens (2005), The Founding of the Red Cross – Gustave Moynier, its Master Builder. Genève: Slatkine.

Länkar:
Société Henry Dunant
International Committee of the Red Cross
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
Svenska Röda Korset

2009-06-16

Röstetal och legitimitet i studentkårer

I en debattartikel i UNT 12/6 argumenterar Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (M), för det kloka i riksdagens beslut att avskaffa kårobligatoriet.

Ett av hennes viktigare argument är att studenternas engagemang är lågt:
”Som före detta ordförande för Uppsala studentkårs fullmäktige vet jag att engagemanget för kårens verksamhet är lågt bland studenterna och att deltagandet i kårfullmäktigevalen är minimalt. Endast 12,9 procent valde att rösta vid 2008 års val till Uppsala studentkår (som är Sveriges största med sina 33 000 medlemmar). Så har bilden sett ut under många år, och bilden är densamma runt om i landet. Det vittnar om att studentkårerna saknar den legitimitet som ofta åberopas som ett skäl för kårobligatoriets existens.”
Argumentet är utomordentligt svagt. Är det verkligen så att en ideell förening får sin legitimitet från hur hög procent som är involverad i dess val? Vem har bestämt det? Och om det vore sant, hur många ideella föreningar i Sverige, inklusive partierna, skulle då anses legitima?

Är 12,9 procent röstande en låg, normal eller hög siffra? Ulrika Karlsson hävdar att den är låg. Baserat på vad? Jag skulle vilja påstå att den, med tanke på omständigheterna, är hög.

Vi talar här om en ideell organisation. Vi ska då jämföra med val i ideella föreningar och inte med val till riksdagen. Vi talar också om normala föreningar, inte om aktivistgrupper eller sekter. Forskning har visat att graden av ideellt engagemang i en förening, allt annat lika, är störst i enheter som har upp till ca 300 medlemmar och att detta sedan minskar.

En förening med 33 000 medlemmar i en enda juridisk enhet är för stor för att engagera sina medlemmar. Normalt skulle valdeltagandet kunna ligga runt någon procent. Att den är så hög som 12,9 procent i Uppsala studentkår beror nog på att kampen mellan olika kårpartier skapar ett engagemang, inte för kåren och dess verksamhet, utan för kårvalet.

Från forskningen vet vi att svensken vill ha rätt att delta på årsmötet i sin förening, men deltar gör man inte utan särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att årsmötet är organiserat på ett attraktivt sätt. Ett annat kan vara att det finns en konflikt inom föreningen som engagerar. Normalt är deltagande i föreningens demokratiska process något som endast lockar en inre krets. Det är inget mått på medlemmarnas engagemang.

Enligt min erfarenhet finns det fyra faktorer som mer än annan påverkar graden av engagemang i en förening: Syftet, verksamheten, organisationsstrukturen och ledningen. Om engagemanget är lågt så beror det på problem med en eller flera av dessa faktorer. Av dem är naturligtvis ledningen viktigast eftersom den kan ändra alla de övriga.

Att medlemskapet är obligatoriskt leder i sig inte till minskat medlemsengagemang, men att inkomsten är garanterad kan leda till svagare ledning, vilket kan leda till lägre engagemang.

Det normala i föreningar som växer sig för stora, som Uppsala studentkår, är inte att införa partival, utan att dela in den i mindre enheter och skapa en förbundsstruktur med indirekta val. Då skulle man slippa ha kårpartier, som splittrar medlemskåren, och istället ha val efter kompetens. Genom att arbeta i mindre enheter ökar medlemsengagemanget dramatiskt.

2009-06-11

Sociala entreprenörer

Ideella organisationer har funnits i alla tider. De har mestadels spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Men hur många känner till detta? Hur många vet vad de gjort och hur de gjorde det? I bästa fall endast en handfull. Den ideella insatsens roll i historien är en blind fläck inte bara i allmänhetens ögon, utan också i historikernas, samhällsvetarnas, journalisternas och inte minst politikernas.

Denna brist på kunskap om de ideella organisationerna, vad de uträttat och hur de fungerar får en rad konsekvenser. En av dem, kanske inte den viktigaste, men ganska typisk, är att andra organisationer eller typer av organisationer tar åt sig äran av det som ideella uträttat.

De kanske viktigaste exemplen på detta finns inom den offentliga sektorn. Mycket av dagens vård och sociala service har sina rötter i den ideella sektorn. Ett exempel är hemtjänsten som drevs av ideella organisationer innan den togs över av kommunerna. Tandvård för barn och flygambulanser är andra exempel på sådant som utvecklades av ideella (i detta fall Röda Korset) och sedan togs över av det offentliga.

Men fenomenet att osynliggöra ideella föregångare gäller inte bara offentlig sektor, utan även näringslivet. Talande exempel är opinionsbildning och lobbying. Dessa hör till den ideella sektorns paradnummer med väl dokumenterade exempel långt tillbaka i tiden. Ändå påstås ofta att detta är metoder som utvecklats av personer och organisationer inom näringslivet.

Ett av de begrepp och företeelser inom näringslivet som är trendiga och heta just nu är sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det finns de som påstår att detta är något nytt, att företagare går i spetsen och att de dammiga (och närmast utdöda) folkrörelserna här har något viktigt att lära. Även för ideella mål är nämligen kommersiella metoder bäst, hävdas det, dessutom är de profitabla.

Denna typ av påståenden är grundade i okunskap, framförallt om ideella organisationer och deras verksamhet, men förmodligen också om näringslivet. Jag har t.ex. svårt att tro att företagare som använder sin verksamhet eller sina vinster för att göra gott är något nytt. Var sådant i själva verket inte vanligare och mer omfattande på 1800-talet än idag? Men den diskussionen överlåter jag gärna åt andra.

När det gäller ideella organisationer däremot så ligger det i deras själva natur att vara just sociala entreprenörer. De startas för att lösa olösta problem. Det faktum att verksamheten bedrivs utan avsikt att skapa vinst till de inblandade är inte ett hinder, utan snarare en fördel. Det ger frihet! Det ökar möjligheterna!

Visst finns det sociala entreprenörer också inom näringslivet, och visst kan vissa typer av samhällsproblem attackeras med kommersiella metoder, men det som på sådant sätt uträttas kommer alltid att vara marginellt jämfört med det som ideella organisationer gör.

Vad näringslivet bör göra är inte att försöka ersätta ideella organisationer, utan att stödja dem.

När Frances Hesselbein, själv en social entreprenör och då chef för The Peter F. Drucker Foundation, på inbjudan av Svenska Röda Korset pratade för en liten grupp svenska företag om den här typen av frågor för drygt tio år sedan sa hon, att dagens samhällsproblem är så stora att varken offentlig sektor, ideell sektor eller näringsliv kan lösa dem på egen hand. De måste samarbeta.

I ett sådant samarbete bör givetvis varje partner bidra med det den är bäst på. För näringslivets (eller offentliga sektorns) del är detta knappast att vara social entreprenör. Det är nämligen ideella sektorn bäst på.

2009-05-28

EU-valet och föreningarnas framtid

Allt större del av lagstiftningen i Sverige har sina rötter i beslut som fattas inom EU. Detta i sig är tyvärr dåliga nyheter för alla som värnar om svenska folkrörelsers och föreningars framtid.

Problemet är att insikten om föreningslivets betydelse för demokratin och för ett lands utveckling är mycket låg inom EU som institution. Detsamma gäller kunskapen om hur föreningar verkar och blir framgångsrika.

Det finns en rad faktorer som samverkat till att EU blivit och förblir föreningsblint.

En av de viktigaste faktorerna är givetvis att den ideella sektorn i majoriteten av EU-länderna är svag. Det är egentligen bara i Holland, England och Norden som sektorn är väl utvecklad. I de flesta länderna spelar ideella organisationer en betydligt blygsammare roll än i Sverige.

En annan viktig faktor är att det inom EU inte finns någon gemensam förståelse för vad en förening eller en stiftelse är för något. Inom EU i stort är t.ex. begreppet folkrörelse okänt och ointressant.

Det finns ideella organisationer i alla EU-länder, men nationell lagstiftning, tradition m.m. gör att de ser olika ut, uppfattas olika och har olika samhällsroll. EU-kommisionen fann i en undersökning 1991 att det bland de dåvarande medlemsstaterna inte fanns två länder med exakt samma mönster av ideella organisationer och verksamheter. Sedan dess har EU:s medlemsskara blivit ännu brokigare.

EU:s begrepp "social ekonomi" är ett försök att skapa tydlighet när det gäller de ideella organisationerna, men demonstrerar egentligen bara EU:s okunnighet och oförmåga.

Problemet med det föreningsblinda EU är att dess beslut utarbetas och fattas utan tillbörlig hänsyn till de ideella organisationernas särdrag. Därmed blir dessa motarbetade och systematiskt missgynnade jämfört med företagen. På sikt kan detta leda till att den ideella sektorn i Sverige krymper.

Det enda försvar de svenska ideella organisationerna idag har mot de föreningsblinda EU-beslutens konsekvenser är att riksdag och myndigheter här hemma i alla sina beslut väger in också de ideella organisationernas behov.

I det stundande EU-valet kan man stödja kandidater som främjar den ideella sektorns tillväxt och fortbestånd i Sverige och andra EU-länder. Men finns det några sådana kandidater?

2009-05-06

Risk att bonussjukan smittar av sig

Varför belönar sig näringslivets toppar med orimliga löner och bonusar? Skulle företagen annars förlora oersättlig kompetens? Knappast. Så stor är inte den internationella efterfrågan. Skulle cheferna annars inte göra sitt bästa? Knappast det heller, andra drivkrafter än pengar spelar också roll.

Jag tror att förklaringen är enklare än så: Pengarna finns tillgängliga; de skyddas inte mot missbruk.

För bara någon generation eller så tillbaka kontrollerades storföretagen ännu av privata ägare. Det låg i deras intresse att balansera företagets långsiktiga och kortsiktiga intressen och att skydda företagets pengar från missbruk. På den tiden betalades inte högre lön till VD än vad som var nödvändigt.

Den typen av ägare finns inte längre. Idag kontrolleras storföretagen istället av institutioner som också styrs och leds av tjänstemän.

Peter F. Drucker kallade i Post-Capitalist Society (1993) detta nya slags företagsägande för ”kapitalism utan kapitalister”, ett resultat av pensionsfonderna. Det kapital dessa förfogar över är ofantligt mycket större och mer koncentrerat än vad någonsin förekom förr. Det i sig är riskfyllt. Samtidigt leder tjänstemannakapitalismen till en rad problem. Ett av dem är, hur skydda fondpengarna från plundrare? Ett annat är att detta oengagerade ägande kräver ett nytt sätt att driva och kontrollera företag.

Om skyddet mot plundrare är svagt i USA, så är det ännu svagare i Sverige. En viktig del av Skandia-skandalen var försöket att plundra den ideella fond som innehåller pensionsspararnas pengar. Märkligt nog tycks inte ens detta vara kriminellt.

Det är inte olagligt för stämmor och styrelser att bevilja företagets chefer fantasilöner och bonusar. Men det är omoraliskt och det drabbar företaget och dess övriga intressenter. Tillfället gör tjuven, sägs det. Och tillfället i detta fall är den brist på kontroll som dagens svaga ägande, alltså fondkapitalismen, lett till.

Nu kan man undra varför jag skriver om detta i en blogg som handlar om ideella sektorn. Men vänskapskorruption, omoral och skenande chefslöner i storföretagen är inte en ensak enbart för näringslivet. På sikt drabbar det oss alla. T.ex. smittar det av sig och korrumperar chefslönerna också inom staten (inklusive politiken) och så småningom den ideella sektorn.

2009-04-16

Föreningar fyller tomrum

Folk går samman i ideella föreningar för att göra något för dem viktigt, inte för att döda tid. Ideellt arbete innebär alltid ett mått av uppoffring. Det dras inte igång i onödan. Det dubblerar inte vad andra gör tillräckligt bra. Det fyller tomrum.

Eftersom föreningar startas för att göra något viktigt som är ogjort, återfinns de framförallt inom de områden där varken familj, stat eller näringsliv kan, vill eller får leverera. Ändrad balans mellan dessa samhällets fyra grundläggande sektorer är ett av de viktigaste skälen till att den ideella sektorns huvudinriktning i ett land ändras över tid och att den skiljer sig från ett land till ett annat. Vad familj, stat och näringsliv gör och inte gör är nämligen inte statiskt, utan varierar över tid och mellan länder.

Att fylla tomrum är förvisso den vanligaste drivkraften när föreningar startas, men hur de sedan utvecklas och vad de gör när de blivit etablerade är en helt annan sak. Detta styrs av en rad inte alltid logiska faktorer. Den ideella energin, det bränsle föreningar startas med och lever av initialt, alstras dock alltid av det som annars skulle ha blivit ogjort.

Att starta en förening är ett billigt, effektivt och engagerande sätt att ta sig an ett ouppfyllt behov. Föreningen baseras främst på deltagarnas egna resurser: Medlemmarna bidrar med engagemang, förmåga och tid och ofta även med pengar och andra resurser.

2009-03-31

Etiskt fel ta betalt två gånger för samma jobb

I min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik skrev jag apropå löner:

"Företag äger sina pengar och må slösa, men folkrörelser har sina i förtroende. Det är medlemmarnas, givarnas eller skattebetalarnas pengar. De är givna mot löfte. ... Att inrätta strikta regler för hur pengarna får användas är därför en mycket viktig fråga för styrelsen. "
Detta gäller alla ideella organisationer och något liknande kan man säga om stat och kommun. Den som tänker efter inser att samma synsätt också måste gälla den typ av företag som producerar sina vinster med kundernas och inte ägarnas pengar. Dit hör definitivt AMF, som drivs enligt ömsesidiga principer, d.v.s. hela vinsten ska tillfalla spararna.

Det är styrelsens uppdrag att se till att resurserna används på rätt sätt. Den har inte rätt att på intressenternas bekostnad gynna sig själv eller den anställda ledningen. Den ska tvärt om upprätthålla sunda principer för löner och ersättningar. Av massmediauppgifter att döma har styrelsen inom AMF inte klarat det.

Detsamma tycks gälla LO:s egen styrelse.

De flesta ideella organisationer i Sverige har en ideell ordförande. Han eller hon sköter sitt uppdrag obetalt eller mot ett symboliskt arvode. För att möjliggöra detta anställer större organisationer en generalsekretare (titeln kan variera) för att avlasta styrelsen. Fackföreningar och partier har en annan tradition. Där är ofta ordföranden arvoderad på heltid och har en något annorlunda roll.

Det finns för- och nackdelar med båda modellerna och ingen har kunnat visa att den ena är avsevärt mycket bättre än den andra, eller att högre lön/arvode ger en bättre ordförande.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är heltidsarvoderad. Hon har en månadslön på knappt 60 000 kr. Så långt är allt gott och väl. Som en del av sitt LO-uppdrag sitter hon i ett antal styrelser, närmare bestämt 24 stycken. Ur etisk synvinkel är detta inget problem, men är det ett vettigt resursutnyttjande?

Men det är ett etiskt problem att hon får extra arvoden, sammanlagt 400 000 kr, för sitt arbete i 6 av styrelserna.

Att som LO:s representant sitta i dessa styrelser är en del av jobbet att vara LO:s ordförande. Det har LO redan betalt för. Eventuellt arvode ska alltså inte tillfalla personen utan organisationen. Att så sker är styrelsens ansvar. Höj gärna lönen om så är nödvändigt, men ta bort de extra arvodena.

2009-03-09

Kasta inte bidrag i sjön!

I DN 8 mars läste jag annonsen ”En idé om freden”. Det var Folke Bernadotteakademin som utlyste projektbidrag. ”Ideella föreningar, enskilda organisationer och stiftelser” är välkomna att söka. ”Kreativa och nytänkande förslag välkomnas särskilt.”

En seriös organisation, ett gott syfte, finansiering till ideella organisationer som främjar freden – mot allt detta har jag inget att invända, tvärt om.

Men jag har tre funderingar:

1) Den första rör definitionen av målgruppen. För att kunna verka måste en organisation vara en juridisk person. Vad gäller ideella organisationer finns i Sverige bara två typer: ideella föreningar och stiftelser. ”Enskilda organisationer” är inte en tredje variant, utan en delmängd; det finns ingen sådan som inte antingen är en ideell förening eller en stiftelse. Begreppet enskilda organisationer är nog det närmaste på svenska man kommer engelskans NGO: bägge syftar på ideella organisationer involverade i biståndsarbetet och bägge är utöver det ytterligt vaga.

2) Varför bidrag till projekt? Varför slösa bort pengar på den form av verksamhet som inom ideella organisationer är minst effektiv och leder till minst utveckling? Varför inte satsa på metoder som ger verksamhet och långsiktig tillväxt istället?

3) Varför lägga tonvikt på ”kreativa och nytänkande förslag”? Varför inte istället satsa på och sprida det som är ”effektivt och beprövat” både inom och mellan organisationer? Varken givaren eller mottagaren har någon långsiktig nytta av att organisationen testar nya idéer om dessa inte ingår i en långsiktig (och finansierad) plan för organisations- eller verksamhetsutveckling.

Folke Bernadotteakademin är naturligtvis inte ensam om att på detta sätt satsa på nytänkande projekt. Detta är snarare det gängse. Det är (eller ser i vart fall ut att vara) effektivt. Det är också billigt, d.v.s. overheadkostnaderna är låga. Men i bägge fallen bara för givaren och bara på kort sikt.

Att ge bort pengar utan att skada är svårt. Det är en lärdom såväl inom socialtjänsten som inom biståndet. Att ge bort pengar som verkligen leder till utveckling är ännu svårare. Det kan inte ske utan avsevärt arbete också på givarsidan. Det måste få kosta. Den nuvarande trenden att jaga overhedkostnader i givande är skadlig.

Det en ideell organisation behöver för att göra mer nytta än vad den gör idag, är inte projektbidrag utan en investering i dess organisations- och verksamhetsutveckling. Om detta stöd ges och används på rätt sätt så kan även små summor ge stora effekter.

2009-02-26

Kårobligatoriet, regeringen och föreningsfriheten

Nu föreslår regeringen riksdagen att avskaffa kårobligatoriet. I en kommentar säger den ansvarige ministern Lars Leijonborg (FP):

– Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan var. Det har överlevt sig själv.

Birger Schlaug påpekar påpassligt att hans och Åsa Domeijs första motion i riksdagen för drygt 20 år sedan handlade just om att avveckla kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet respektive statskyrkan och kårobligatoriet. I samma inlägg argumenterar han för den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför.

Jag tycker bägge har fel. Kollektivanslutningen till ett parti och en obligatorisk skyldighet att tillhöra en statskyrka är en sak, kårobligatoriet en annan. De två första handlar om politisk och religiös frihet, vilka är en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Studentkåren ska vara partipolitiskt och religiöst obunden; det den erbjuder är praktiska rättigheter och service. Att endast medlemmar kan ta del av dessa strider inte mot föreningsfriheten eller de mänskliga rättigheterna. I själva verket är denna typ av monopol vanliga. Detta diskuterade jag i min blogg Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten 2007-04-04.

Kan staten tvinga medborgarna att betala en avgift för att få ta del av en samhällelig nyttighet? Visst, det förekommer hela tiden, t.ex. skatt och kommunala avgifter. Men kan staten verkligen tvinga medborgarna att betala för en nyttighet som levereras av en från staten självständig ideell organisation? Även där är svaret ja. Det viktigaste exemplet är TV-avgiften.

Om partierna vore logiska, men det är de naturligtvis inte, skulle nästa obligatorium till avskaffning vara just TV-avgiften. Är jag själv för att avskaffa den? Nej! Nyttan av public service TV och radio överväger nackdelen med avgiften. Detsamma vill nog många säga om kårobligatoriet.

Det finns de som vill ta bort kårobligatoriet därför att valdeltagandet är lågt, omkring tio procent. Detta låga deltagande ses som ett bevis för lågt engagemang. Men även detta är ett falskt argument. Inom helt frivilliga föreningar är det inte ovanligt att endast 10 procent av medlemmarna kommer på årsmötet. Ideellt engagemanget kan helt enkelt inte mätas i hur många som deltar i föreningsvalen.

Problemet med kårerna är snarare partiväsendet. I föreningslivet i allmänhet tillåts inte den typen av fraktionsverksamhet, utan alla kandidater ställer upp som individer och värderas enbart efter sin insats för det gemensamma. Vid partival skjuts ideologi och partiprogram i förgrunden. Det kan bli heta strider som ökar engagemanget inom ”valmanskåren”, men det kan också leda till misstro och allmänt ointresse. Ett lågt valdeltagande gynnar små, mycket aktiva partier och missgynnar stora, relativt passiva.

Med obligatoriet är kårerna statligt sanktionerade organisationer precis som statskyrkan var. När de nu blir oberoende får vi hoppas att de också avskaffar partiväsendet. Annars kommer många av de nuvarande problemen att kvarstå fast i ett mer utsatt läge.

Enligt regeringens förslag ska det obligatoriska medlemskapet i studentkårerna tas bort redan 1 juli 2010. I samband med det får kårerna behålla sin skattefrihet och får som kompensation för det avskaffade obligatoriet ett statsbidrag om 105 kr per student och år.

Att regeringen vill ge ideella organisationer mindre än ett och ett halvt år på sig att ställa om från ”skyddad verkstad” till kamp på en ”ideell marknad” är häpnadsväckande. Bristen på förståelse för utmaningen i den uppgiften är påfallande. Det är fullt möjligt att det inte är bristen på pengar, som många tror, utan bristen på tid och kompetens som kommer att sätta krokben för kårerna.

Det behövs alltså tid, kompetens och investeringsmedel för den här typen av radikala omställningar. Men det är inte nog. Det behövs också ledare som vågar och vill genomföra de nödvändiga förändringarna. Kanske är det en ny typ av ledare som kårerna nu behöver. Det är väl inte troligt att de kan hämtas från partierna.

2009-02-23

Momsregler missgynnar ideell verksamhet

En ny statlig utredning har tillsatts för att återigen försöka dra in de ideella föreningarna i momssystemet. Tidigare har flera misslyckade framstötar gjorts om att momsbelägga ideella verksamheter. Signalerna sägs ha sitt ursprung i EU, som tyvärr har låg förståelse för det speciella med ideella verksamheter.

Ideellt arbete och ideella organisationer ser olika ut i olika EU-länder. I vissa är den ideella sektorn ytterligt svag, det gäller Frankrike och länderna i södra Europa och Östeuropa. I många av länderna, t.ex. Belgien och Tyskland, spelar de ideella organisationerna en helt annan roll än i Sverige. Man bör därför inte förvänta sig att EU ska ha någon större förståelse för den ideella sektorns behov i Sverige. Kunskapen och erfarenheten saknas. Och tyvärr har den svenska ideella sektorn hittills varit allt för passiv gentemot EU:s institutioner.

Ett skäl som momsivrarna åberopar är att det skulle vara rättvist av konkurrensskäl att också ideella organisationer tar ut moms. Idag måste företag lägga på moms när de säljer en tjänst eller vara. Det behöver inte ideella verksamheter. Å andra sidan kan företag dra av momsen på allt de köper. Det kan inte de ideella.

Detta rättviseargument är märkligt och i svenska sammanhang närmast ett svepskäl. Den direkta konkurrensen mellan ideella verksamheter och företag har hos oss hittills varit minimal. Få har därför blivit missgynnade. Konkurrensen kommer dock att öka framöver. Inte minst med de regler, t.ex. om offentlig upphandling som EU tvingar fram. Regler som också de gynnar företag och missgynnar ideella organisationer. Med dem i ryggen kommer fler företag – precis som sker globalt – att etablerar sig på traditionellt ideella marknader.

En viktig anledning till att momsreglerna inte kan tillämpas på ideella verksamheter är att de är skräddarsydda för kommersiell verksamhet. I dem finns inte utrymme för sådant som skänkta varor eller ideellt arbete, det som är den svenska ideella sektorns resursmässiga grund. Med en sådan resursbas är det ett större problem för ideella organisationer att bli momsbelagda än vad det är för kommuner och landsting. De blir direkt missgynnade.

Det finns dock en stor orättvisa redan i det nuvarande momssystemet. Ideella organisationer har ingen möjlighet att kompensera sig för den moms de betalar på sina inköp. Därmed är de missgynnade i relation till offentliga sektorn.

Kommuner och landsting, som också är momsbefriade, får nämligen en särskild kompensation för den moms de betalar. Systemet, som kallas Ludvikamomsen, ”eliminerar … skevheter i konkurrensen gentemot verksamheter i privat regi” skriver Dagens Samhälle nr 5 2009.

Varför ska stat och näringsliv skyddas och kompenseras, men inte de allmännyttiga organisationerna inom den ideella sektorn?

Sverige bör inte bara bibehålla momsfriheten för ideella organisationer, den bör också utvidga Ludvikamomsen till att också omfatta de allmännyttiga ideella organisationerna.

2009-02-19

Frivilligt arbete främjar hälsan

På sistone har jag sett flera artiklar om att kultur främjar hälsan. Dagens recension av Nils Brage Nordlander (Uppsala Nya Tidning 19/2) av boken Kulturen och hälsan (red. Gunnar Bjursell och Lotta Vahlne Westerhäll) är ett bra exempel. Jag har svårt att tro att det inte finns samband mellan - lämplig - kulturkonsumtion och bättre hälsa. Men det måste vara svårt att isolera kulturen från annat närliggande som också har sådan effekt, t.ex. ideellt engagemang.

Det finns i USA en rad studier som visat att den som engagerar sig ideellt också främjar sin egen hälsa.

År 2007 sammanfattade AmeriCorps i en rapport resultatet av tidigare forskning. Studien visar att det finns ett starkt samband mellan organiserat frivilligt arbete och en bra hälsa. De frivilliga (ibland kallas de volontärer) har en lägre dödlighet, bättre rörlighet och lägre grad av depressioner än de som inte arbetar frivilligt. När man jämförde olika åldersgrupper fann man att särskilt pensionärer mår bättre av att engagera sig ideellt.

Men inte allt frivilligarbete har positiva effekter. Enligt en studie i Australien (rapporterade i BBC News 14/5 2004) kan det tvärt om vara skadligt för hälsan. Det kan det vara om t.ex. organisation och ledning är dålig och om de frivilliga inte får rätt stöd och hjälp. Att organisera frivilliga kräver särskild kompetens.

Det är t.ex viktigt att inte överutnyttja de frivilliga. Statistik från ett antal länder visar att organiserade frivilliga i genomsnitt arbetar 2-3 timmar i veckan, inte mer. Att dimensionera frivilliguppgifterna till ca 100 frivilligtimmar om året anses också vara ”best practice” bland utbildade frivilligorganisatörer. Tyvärr finns det organisationer, inte minst inom biståndet, som ofta bryter mot denna elementära regel.

Intressant nog visar den amerikanska studien ovan, att de för hälsan positiva effekterna med frivilligarbetet uppstår just vid denna normala grad av engagemang. Att öka antalet frivilligtimmar över det har inga ytterligare hälsofrämjande effekt.

2009-02-17

Ideella sektorn behöver sin egen företrädare

Göteborgs FöreningsCenter (GFC) bildades 1995 och är ett kompetens- och utvecklingscenter för organisationer som bedriver frivilligt socialt arbete i Göteborgsregionen. Det har cirka 87 medlemsorganisationer, bland annat föreningar, frivilligcentraler, kyrkliga organisationer, självhjälpsgrupper och telefonjourer. GFC är ett mycket bra exempel på regional och sektorsvis samverkan inom den ideella sektorn.

Det finns liknande grupperingar på riksplanet, men tyvärr inget övergripande samarbete. Det finns ingen organisation som företräder hela sektorn; ingen som kan tala för alla. Det är ett stort handikapp för sektorn och för alla dess organisationer.

Här om dagen skrev jag därför ett inlägg på GFC:s blogg att det är Dags att bilda Svenskt Föreningsliv. Lars Pettersson på Famna och GFC:s Nicklas Kartengren håller med i sina kommentarer. Vi får se vad den fortsatta diskussionen ger.

2009-02-10

Om ulv i fårakläder

I nyckelromanen Välgörarna - den motvillige journalisten berättar Nuri Kino och Jenny Nordberg om utstuderat fusk och korruption inom en ideell biståndsorganisation, inom FN, och med SIDA-medel. Det är en intressant och läsvärd bok ur många synvinklar, inte minst därför att den också ger läsaren en inblick i hjältens syrianska invandrarmiljö och kultur.

Boken har verklighetsbakgrund. Den korrupta organisationen och dess ledare och de sekt- och fuskmetoder som beskrivs fanns och finns i verkligheten om än under annat namn. Nuri Kino har tidigare skrivit om dem på nyhetsplats i Dagens Nyheter.

Det handlar om en sekt som håller sig i bakgrunden, men på olika sätt kontrollerar och driver frontorganisationer som i Sverige och andra länder framstår som helt legitima biståndsföreningar och -projekt. Insamling och försäljning av begagnade kläder är en viktig del både av imagen och av finansieringen. Bara en bråkdel av insamlade medel går dock till bistånd, resten hamnar i sektens händer för ledarnas privata konsumtion eller för annan verksamhet. Trots det hade organisationen 90-konto.

Romanen beskriver allt detta riktigt bra. Den är därför en bra påminnelse om att till synes behjärtansvärda ideella organisationer också kan utnyttjas för andra syften än de officiella. I detta fall var det en politisk sekt som gjorde det, i andra fall kan det vara t.ex. maffian eller CIA.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Välgörarna - den motvillige journalisten av Nuri Kino