2009-11-13

Landsting som vill organisera frivilliga behöver särskild kompetens

Landstinget i Uppsala Län bad om frivilliga att hjälpa till i arbetet att vaccinera mot svininfluensa. Några hundra anmälde sig. Men ännu har de inte fått hjälpa till. Landstinget vet nämligen inte hur man organiserar frivilliga. 
 
Landstinget sökte frivilliga
Den 8 september kunde man i Uppsala Nya Tidning (UNT) under den något mångtydiga rubriken Stort intresse för vaccinationshjälp läsa att
“intresset är stort för att hjälpa till vid massvaccineringen mot svininfluensan. Flera hundra personer har anmält sig efter landstinget i Uppsala läns vädjan. Bland dem finns både pensionerade sjuksköterskor och vanliga människor som vill ställa upp som volontärer.”
Landstinget hade bett pensionerad hälso- och sjukvårdspersonal att hoppa in och arbeta extra, men letade också efter volontärer, d.v.s. frivilliga, som hjälper till obetalt. Dessa behövde inte ha någon sjukvårdsutbildning.
“- Det har varit enormt mycket samtal. Jätteroligt att så många vill hjälpa till. … säger Elisabeth Gripemo, personalkonsult inom primärvården.
På UNT:s fråga om det fortfarande var lönt att anmäla sig som volontär svarade hon:
“- Ja, det är det. Vi kommer att behöva mycket folk. Det är så mycket som ska göras förutom sprutsticket. Vi behöver folk som kan göra enkla saker som att kavla upp skjortärmar, visa var toaletterna finns eller fylla i papper.”
Trodde frivilliga arbetar heltid
Så lät det då, men av dagens (13 november) pappersupplaga av UNT framgår att Landstinget inte alls använder sig av frivilliga i den pågående vaccinationskampanjen.
I artikeln Klinik öppnas för fler akutfall säger Tomas Roland vid landstingets katastrof och beredskapsenhet att det visade sig att de flesta inte kunde jobba heltid, utan bara vissa dagar och tider:
“De gick inte att organisera under de förhållandena.”
Det förefaller alltså som att Landstinget i Uppsala län när de gick ut och bad om frivilliga inte förstod hur man organiserar sådana. De ansvariga trodde uppenbarligen att frivilliga arbetar heltid.

Frivilligarbete – ett fritidsuppdrag
Men frivilliga arbetar inte heltid. I Sverige liksom världen över är frivilliguppdrag något man gör på fritiden. Det handlar om ett par timmar i veckan normalt. Endast i exceptionella fall arbetar frivilliga heltid. Ofta behövs cirka 11 frivilliga för att täcka upp en heltid.
I själva verket är kärnan i konsten att organisera frivilliga just förmågan att uträtta något nyttigt med hjälp av extrema deltidare som har tid endast “vissa dagar och tider”.

Tre kompetenser krävs
För att lyckas uträtta viktiga saker med hjälp av frivilliga krävs tre slags kompetens: 1) förmågan att rekrytera, välja ut, utbilda, stödja m.m personer som skänker några timmar i veckan av sin fritid, 2) konsten att sätta ihop en verksamhet som bemannas med  extrema deltidare, och 3) konsten att arbetsleda sådana som arbetar obetalt.

Ingen av dessa tre arbetsuppgifter är samma som att arbeta med anställda. Inte heller är det samma som att arbeta med medlemmar. Det handlar om speciella metoder som måste läras in.

Organiserandet av frivilliga kräver alltså sin egen, speciella kompetens. Läs mer om det i mitt blogginlägg Frivilligorganisatör - en ny profession.

Om ett landsting eller en kommun vill lyckas med att organisera frivilliga måste det skaffa sig denna kompetens. Den personal som ska arbeta sida vid sida med de frivilliga måste också utbildas. Se mer om detta på www.voluntarius.com/Frivilligt_obetalt_arbete.htm.

2009-11-11

Ideella sektorn – en av fyra lika viktiga

Samhället består idag av fyra sektorer: Familjesektorn, ideella sektorn, offentliga sektorn och näringslivet. Av dem är de två första äldst. Yngst är näringslivet.



Vanligtvis avbildas sektorerna i en annan ordning än den jag valt. Då kommer offentliga sektorn först, alltså i övre vänstra hörnet. Så uppfattar förmodligen statsvetare saken. För dem är staten viktigast. Jag har emellertid inte placerat dem efter reell eller förmodad betydelse, utan endast i den ordning de historiskt sätt uppkommit.
Fyra sektorer, inte tre, två eller en
Att det ska vara just fyra sektorer är inte självklart. En del anser att det bara finns tre, att familjesektorn ska bort. Ytterligare en del anser att det bara finns två: Den offentliga sektorn och den privata. Den senare är då en slaskpost som innehåller allt som inte är stat, kommun och landsting. I Sovjetunionen gick man ännu längre. Där fanns bara den offentliga sektorn, men det höll inte i längden.

Enligt FN har varje land fyra sektorer; de fyra jag visat ovan. De spelar var sin roll och bidrar alla till helheten. Det är då klokt att i ett land uppmuntra var och en av dem att spela sin roll till fullo.
Vad räknas till respektive sektor?
Vad som räknas till respektive sektor kan diskuteras. Enligt min mening ser det grovt ut så här:

Familjesektorn består av alla människor i ett land och deras familjer. Dit hör också den form av försörjning en individ eller familj kan skapa på egen hand, alltså familjejordbruk och enskilda firmor.

Till ideella sektorn räknas alla organisationer som drivs med ideell logik. Den innefattar alltså alla föreningar och stiftelser som bildats av individer i familjesektorn och av organisationer inom den ideella sektorn. Enligt min mening innefattar den också de ideella organisationer som bildades av de övriga två sektorerna. Det innebär alltså Svenskt Näringsliv tillhör ideella sektorn även om den som samarbetsorgan samtidigt utgör flaggskepp för näringslivet. Sak samma med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Dit hör också ideella organisationer, som bildats och ägs av kommuner, t.ex. allmännyttiga bostadsföretag.

Till offentliga sektorn räknas alla offentliga organ som varken är ideella organisationer eller företag.

Till näringslivet räknas alla företag oavsett vem som äger dem. Ett företag är en organisation som drivs med vinstmål. Dit hör givetvis aktiebolagen, men också ekonomiska föreningar.
När kom de till?
Familjesektorn är lika gammal som mänskligheten själv. Ideella sektorn uppstod strax därefter.
När man inom en familj inte kunde lösa ett problem själv gick man samman med andra familjer. När detta skedde i organiserad form över tid så blev det en ideell organisation. Sådant samarbete är djupt förankrat i den mänskliga naturen. När detta skedde för första gången är det ingen som vet. Ideella sektorns rötter förlorar sig helt enkelt i forntidens töcken.

Så småningom formerade sig familjesektorn och ideella sektorn till stater. Det skedde vid olika tidpunkter i olika delar av världen. I  och med detta bildades den offentliga sektorn. Först därefter uppstod så småningom näringslivet.
När bildades offentliga sektorn i Sverige?
I en nyutkommen bok, Sveriges historia 600-1350, av Dick Harrison, får vi veta hur och när svenska staten formades. Det skedde under 1200-talet. Vid detta århundrades ingång fanns endast familjesektorn och ideella sektorn, vid dess slut fanns också offentliga sektorn. Näringslivet hade då ännu inte börjat formas på allvar.

Under 1200-talet expanderade också ideella sektorn rejält. Detta verkar ha lett till den svenska ideella sektorns första storhetstid.

Läs gärna mer om ideella sektorn i några av mina tidigare blogginlägg: Föreningar fyller tomrum, ideella sektorn och det civila samhället och EU är en förening


2009-11-05

Grattis frivilligorganisatörer - det här är er dag!

Den som organiserar frivilliga (eller volontärer) som gör sin ideella insats i en organisation de inte är medlemmar i kallas frivilligorganisatör eller frivilligsamordnare (se mitt förra inlägg). Detta är ett nytt yrke i Sverige, men är mer vanligt på andra håll.

I dag, den 5 november, är det deras dag i ett växande antal länder. På engelska kallas dagen ”International Volunteer Managers Day”. På svenska blir det närmast Internationella frivilligorganisatörsdagen.



Det första firandet var redan 1999, men sedan har dagen flyttat omkring litet för att anpassas till förhållandena i olika länder för att slutligen hamna på dagens datum.

De som firar är i första hand organisationer som organiserar frivilliga som vore de "obetalda anställda", d.v.s. det sätt som frivilliga organiseras i USA och England (föregångarna) och i länder som tagit efter dem. Inom kommunvärlden finns det de som littet missvisande kallar detta för "Kanadamodellen".

För närvarande firas dagen främst i de anglosaxiska länderna England, USA, Kanada, Australien, New Zeeland och Irland, men också i Japan, Sydkorea, Singapore, Sydafrika, Israel samt Tyskland.




Läs mer på samordningskommitténs hemsida.



2009-11-03

Frivilligorganisatör - en ny profession

I Sverige är vi vana vid att ideellt arbete utförs i föreningsform. För oss är det självklart att det är de aktiva medlemmarna som gör det föreningen behöver ha gjort. De är både föreningens ägare och dess främsta resurs. Aktiva medlemmar är ofta självorganiserade, men kan också vara ledda av speciella gruppledare (tränare, mullefröken, patrulledare o.s.v.). Dessa kan vara valda av gruppen eller utsedda av styrelsen och är alltid jämställda med dem de leder.

Detta är den världsbild vi har i Sverige. För oss är jorden rund när det ser ut så. Men det är inget objektivt egentligen. I USA, England och andra anglosaxiska länder som Australien och Kanada dominerar ett helt annat, för dem självklart sätt att organisera ideella. Där ska de ideellt aktiva helst inte vara medlemmar och ägare av den organisation de verkar i, utan enbart dess arbetskraft. Dessa ideella, som på engelska kallas "volunteers" (på svenska: frivilliga och på svengelska volontärer), ses som organisationens "obetalda anställda".

De som organiserar "obetalda anställda" kallas på engelska "volunteer managers" (på svenska: frivilligorganisatörer eller frivilligsamordnare). Det de gör är varken som att leda medlemmar eller som att organisera anställda. Det är en speciell konst. Frivilligorganisatör är därför en ny profession med sin egen etik, metoder, facklitteratur, kurser och konferenser. För mer om detta se min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik.

Denna anglosaxiska modell av organiserat frivilligarbete har de senaste decennierna börjat spridas över världen. Den håller så sakta på att införas även i Sverige en utveckling som startade omkring 1990, men förvirringen är stor och ännu är det få som vet hur man gör. De flesta som försöker blandar ihop metoder för att organisera medlemmar med metoder för att organisera frivilliga. Men sådana blandningar fungerar inte.

Ett land behöver inte välja mellan den svenska och den amerikanska modellen för att organisera ideella. Man kan ha båda samtidigt. Inget hindrar att man organiserar medlemmar på ett vis och frivilliga på ett annat. Det är t.o.m. så att en och samma person kan verka som aktiv medlem i en organisation och som organiserad frivillig i en annan.

Att modellerna kan samexistera i ett land innebär dock inte att de är utbytbara. De används för att nå olika slags mål och leder till olika slags kultur. Organisationer måste därför välja en av dem och i stort hålla sig till den.

I Sverige vet vi mycket väl hur man organiserar medlemmar. Det vi nu håller på att lära oss är hur man också organisera frivilliga. Sedan gäller det för oss att hålla dessa två metoder åtskilda.

I den utveckling som pågår nu kommer Sverige att få en ny grupp av specialister, de som vet hur man effektivt och bra för alla involverade organiserar frivilliga som inte är medlemmar utan "obetalda anställda". Dessa frivilligorganisatörer, eller vad den framtida titeln nu kommer att bli, kommer att vara viktiga medarbetare och chefer i framtidens ideella organisationer, kommuner och andra sammanhang där ideella gör en insats.