2010-12-16

Hela föreningslivet är samhällsnyttigt

I förslagen till skatteavdrag för gåvor delas de ideella organisationerna in efter grad av samhällsnytta. Endast de som politikerna anser som mest samhällsnyttiga ska få avdragsförmånen. Det är inget bra förslag. Alla föreningar, med några få undantag, är samhällsnyttiga och bör få stöd på lika villkor.

Det ligger i hela samhällets intresse att Sverige har ett brett och livaktigt föreningsliv. Därför bör staten i första hand främja inte enskilda föreningar, utan själva förekomsten av föreningar.

De förslag som hittills varit aktuella om avdrag på skatt för gåvor till ideella organisationer bygger emellertid på tanken att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan och att endast de mest samhällsnyttiga ska få stödet. Skulle det förverkligas delar Riksdagen in föreningarna i ett A- och ett B-lag.

Samhällsnytta större än statsnytta
Att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan är naturligtvis sant. Men vad som menas med samhällsnyttigt måste emellertid definieras. Det förefaller som förslagsställarna säger samhällsnytta, men menar statsnytta. Men då samhället är större än staten måste också samhällsnyttan vara större än statsnyttan.

Att ha statsnyttan som bas för stöd till föreningslivet är inte bra. Men även samhällsnytta är ett trubbigt urvalskriterium. Vad som är mest samhällsnyttigt är till exempel inget permanent, det varierar över tid.

Från slutet av 1800-talet till och med 1930-talet var sannolikt fackföreningsrörelsens den mest samhällsnyttiga ideella verksamheten. Detta var emellertid inte lika självklart då som det är idag. Fackföreningsrörelsen var samhällsnyttig, men inte statsnyttig i den meningen att den utförde arbete som staten annars skulle ha gjort. Det vore också fel att ställa ett sådant krav. Stat och ideell sektor är två helt olika saker. I en demokrati är de bägge uttryck för folkviljan, men de spelar olika roller och ur medborgarnas synvinkel kompletterar de varandra.

Under andra världskriget var givetvis sådan ideell verksamhet som ökade beredskapen mer samhällsnyttig än den som inte gjorde det. Av de samhällsnyttiga då uppfattade staten en del som statsnyttiga, andra som motsatsen. De förra - de frivilliga försvarsorganisationerna - fick särskilt stöd genom ett tillfälligt skatteavdrag för gåvor till dem. De senare däremot – till exempel anti-nazistiska Tisdagsklubben - motverkades aktivt.

Även efter 1945 har det växlat vad som de styrande betraktat som samhällsnyttig ideell verksamhet. Under cirka femtio år såg de till exempel humanitära hjälporganisationer och ideell välgörenhet som onödigt och mindre önskvärt. Idag bedömer de tvärt om sådan verksamhet som så samhällsnyttig att det är främst den som bör gynnas med skatteavdrag.

Vad politikerna i framtiden kommer att se som mest samhällsnyttig ideell verksamhet beror på en rad faktorer som samhällsutvecklingen, tidsandan, den rådande samhällsideologin och riksdagens aktuella majoritet.

Mer permanent ideell samhällsnytta
Men man kan se ideella verksamheters samhällsnyttiga betydelse ur andra, mera permanenta synvinklar:
  • Föreningar är verktyg för medborgare som vill uträtta något som annars inte blir gjort. Detta något kan förvisso vara i linje med det som staten önskar ha gjort, men det kan också ligga helt vid sidan av eller rent av vara motsatsen. För ett demokratiskt och välfungerande samhälle är det av vikt att alla dessa initiativ är möjliga och uppmuntras.
  • I vissa situationer är det ett vitalt samhällsintresse att ideella strävanden går helt emot rådande tidsanda, ideologi och maktförhållanden. Ett bra exempel på detta är de demonstrationer i Östtyskland som för tjugo år sedan ledde till Berlinmurens fall. Där var uppenbart samhällsnytta och statsnytta två helt olika saker.
  • Föreningar och ideell verksamhet är demokratins bas i samhället. Robert Putnam har visat att oavsett vad som formellt åstadkoms, vare sig detta är socialt arbete, körsång eller idrott, så skapar föreningslivet, alltså det civila samhället, den tillit och de nätverk i samhället som behövs för en god demokratisk och ekonomisk utveckling i landet.
När det gäller ideell samhällsnytta är det inte bara viktigt vad föreningar gör, utan också hur de gör det, och inte minst, att de faktiskt finns till. Det är inte bara vad föreningslivet gör idag som är viktigt, utan också vad det skulle kunna göra imorgon utifrån de behov som finns då. I situationer då den breda samhällsnyttan kräver att nya ideella insatser uppstår, då är det naturligtvis ytterst folks praktiska och teoretiska kunskap om hur man skapar och driver föreningar som är det viktiga. Och detta är något som man främst lär sig genom att vara aktiv i föreningslivet. Därför är all föreningsverksamhet - med några få undantag – samhällsnyttig, och är därmed värd statens stöd och uppmuntran. Att betrakta föreningslivet främst utifrån statsnyttan är skadligt och inte samhällsnyttigt. Ytterst ska föreningslivet övervaka, inte underordnas stat och politik.

Stödet ska främja, inte snedvrida
Läs mer om detta i mitt tidigare blogginlägg: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet. Där föreslog jag att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer, men utifrån ett nytt beslutsunderlag som beaktar följande:
  • Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
  • Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.

2010-12-08

Frivilliga på museum

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill att de statliga kulturinstitutionerna ska ta in frivilliga i sin verksamhet. Detta har lett till upprördhet hos museer, bland museiarbetere, bland fackliga företrädare och i media. Motståndet liknar det som var när Röda Korset börjande med sjukhusvärdar för några decennier sedan. Men när facken väl satt sig in i vad det handlade om dog den kritiken bort.

Ett museum som vill ha hjälp av ideella kan välja en av två huvudmodeller: Medlemmar eller frivilliga. Medlemsmodellen är den vanliga i Sverige, men eftersom kulturministern direkt hänvisat till anglosaxiska förebilder så skriver jag här om frivilliga (ibland kallade volontärer). Det är stor skillnad mellan modellerna, men det tar jag upp någon annan gång.


Gratisarbetare – vanlig fördom
Att prata om ”gratisarbetare”, ”amatörmässighet” och att man inte kan ställda krav på frivilliga är vanligt bland dem som inte satt sig in i det organiserade frivilligarbetets natur. Det är faktiskt tre av de vanligaste fördomarna om frivilliga. De är vanliga bland såväl kritiker som tillskyndare. De förra är emot frivilligarbetet eftersom de tror att det inte kan fungera i professionella sammanhang. De senare ser frivilligarbetet som gratis, oproblematiskt, kravlöst och enkelt att organisera. Men bägge har fel.


Det är organiserandet som ger kvalitet
En institution som vill lyckas med frivilliga måste rekrytera, utbilda, leda och belöna dem. Särskilda frivilliguppgifter ska arbetas fram, handledas och följas upp. För att göra allt detta krävs minst en frivilligsamordnare, investeringar och hårt arbete.

Frivilliga som organiseras på ett professionellt sätt är särskilt utvalda för att göra på i förväg bestämda arbetsuppgifter enligt ett givet schema. En frivillig som inte sköter sitt uppdrag skiljs från uppgiften.

Det är alltså kvaliteten på frivilligorganiserandet, arbetsledningen och arbetsuppgifterna som avgör om frivilligas arbete leder till ett amatörmässigt eller professionellt resultat. Det ligger alltså i institutionens händer, inte de frivilligas.

I det professionella frivilligarbetet arbetar frivilliga i snitt cirka tre timmar i veckan. Uppdraget är något extra utöver allt de annars gör. Det är ett åtagande, men inget jobb. Det är inget praktikarbete och heller ingen arbetsmarknadsåtgärd och får inte förväxlas med sådana. Frivilliga får ersättning för utlägg, men inte betalt för tid.

Måste vara frivilligvänlig
En institution som vill lyckas med frivilliga måste vara ”frivilligvänlig”. Den måste i sin kommunikation och i sitt sätt att arbeta och vara främja frivilligarbetet och uppmuntra frivilliga . De vanligaste skälen till att ett frivilligprogram misslyckas är att ledningen är ointresserad eller personalen negativ.


Frivilligas arbetsuppgifter
De arbetsuppgifter som erbjuds de frivilliga ska vara viktiga för institutionen, vara lämpliga för frivilliga och inte vara något som personalen normalt ska göra. Att frivilliga ersätter betalt arbete är ytterst ovanligt; frivilliga dras tvärt om till det som annars inte blir gjort. Frivilliga är inget sätt för institutionen att spara pengar på. Det är ett sätt att med samma eller något större resurser göra mer eller göra bättre.

Det måste givetvis finnas en klar och tydlig arbetsuppdelning mellan anställda och frivilliga. Den klargörs lämpligen genom avtal.

Läs mer om hur man organiserar frivilliga på min hemsida Voluntarius.com.

2010-12-01

Staten och organisationerna

Gunnar Heckschers Staten och organisationerna gavs ursprungligen ut 1946 och kom sedan i en omarbetad upplaga 1951. Det är denna senare som nu åter blivit tillgänglig tack vare Sobers förlag, som därmed fortsatt sitt föredömliga arbete att främja förståelsen för ideella organisationer.

Boken handlar precis som namnet anger framförallt om hur statens relationer till den ideella sektorn såg ut och utvecklades under första hälften av 1900-talet. Perspektivet är statsvetarens. Samtidigt finns många resonemang, fakta och data som kan intressera oss andra, inte minst de som är intresserade av föreningshistoria.

Heckschers fokus är de stora organisationerna, alltså folkrörelserna och andra förbund (till exempel arbetsgivareorganisationerna) och kooperationen. Han intresserar sig inte för de föreningar som är enbart lokalt förankrade, men som finns över hela landet och därför – då såväl som idag – utgör merparten av den ideella sektorn. Idag är statsvetarnas och politikens favoritperspektiv istället det motsatta, nämligen civila samhället, ett begrepp som framförallt utvecklats i länder som saknar folkrörelser. För Sveriges del vore kanske en syntes av de två det bästa.

Det avsnitt i boken som jag finner mest intressant är det som handlar om hur Lagen om ekonomiska föreningar kom till och varför det inte finns en motsvarande lag för ideella föreningar. Författaren redovisar utredningar och lagförslag om och argument för och emot en lag om ideella föreningar. Det är en mycket intressant läsning. Kontentan är att riksdagens majoritet avvisat lagförslagen därför att de önskat bevara ett fritt och okontrollerat föreningsliv, det vill säga verklig föreningsfrihet. Det framgår också klart och tydligt att lagstiftaren avvisat tanken på att Lagen om ekonomiska föreningar också skulle gälla för de ideella. Detta senare är en fråga som i allra högsta grad är aktuell idag då jurister inte sällan tror att det som gäller för de ekonomiska föreningarna också gäller för de ideella (se min tidigare blogg Lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för ideella föreningar).

Ett annat intressant avsnitt är diskussionen om korporativismen. Där redogör författaren för hur den såg ut i mellankrigstidens diktaturländer. Korporativism av den typen har inte funnits i Sverige. Anledningen är att föreningslivet stått fritt från staten. Men då det idag finns de som vill att föreningslivet ska underordnas staten och göras statsnyttig, så blir kanske risken för korporativism aktuell igen. Heckscher ger oss i så fall bra argument mot.

Heckscher, Gunnar (2010), Staten och organisationerna. Stockholm: Sober förlag.

2010-08-31

Kommer pengarna fram?

Det är inte insamlingskostnaderna som är det viktiga när man bedömer hjälporganisationer. Det viktiga är deras förmåga att ge rätt hjälp. Den rätt utförda hjälpinsatsen är mer värd än vad givarna satsat, den taffliga är mindre värd.

Kommer pengarna fram? Det är den vanligaste frågan i samband med insamlingar till katastrof- eller biståndsinsatser i fjärran länder. Massmedia tolkar detta som en folklig oro för att pengarna ska försnillas eller att en stor del av dem ska försvinna i insamlingskostnader och administration. Men så snävt behöver man faktiskt inte tolka det. Kanske är det snarare så att folk är oroliga för att pengarna när de används på plats ändå inte gör avsedd nytta. Det är en relevant fråga. Det är nämligen mycket svårt att omvandla pengar till relevant hjälp.

Kedjan från givaren till att pengarna gjort avsedd nytta är ganska lång. Själva insamlandet är bara det första och långt ifrån det viktigaste steget i den kedjan. I själva verket är det som sker i Sverige relativt oproblematiskt. Det för kvaliteten verkligt avgörande är istället vad händer när pengarna omvandlas till hjälpinsatser utomlands.

Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ”därför att där är det ljust”.

Denna fokus blir ändå absurdare om man tänker på att det inte är så förfärligt stor skillnad mellan hur olika hjälporganisationer samlar in sina pengar och i insamlingarnas effektivitet. De metoder som används blir mer och mer lika.

Det som verkligen skiljer mellan olika hjälporganisationer, t.ex. vid insatserna efter tsunamin, på Haiti och nu i Pakistan, är alltså inte hur de samlar in och administrerar pengar i Sverige, utan hur de förvandlar dem till ändamålsenliga hjälpinsatser på plats. Där finns en rad variabler att ta hänsyn till, till exempel vilken inriktning och kompetens organisationen har och vilka personella och andra resurser den kan sätta in.

Varje organisation har sin givna kompetens och förmåga i hjälparbetet. Denna sin hjälpprofil har den byggt upp genom många års arbete och är inget den hux flux kan ändra på. Profilen har en stor betydelse för slutresultatet i organisationens hjälparbete. En avgörande fråga för en givare är därför inte om insamlingskostnaderna är 10, 20 eller 30 procent, utan hur väl organisationens hjälpprofil motsvarar de krav som en viss katastrof ställer. En organisation med rätt profil kan göra betydligt större nytta på plats än den som inte har det.

Alla hjälpinsatserna är inte lika bra. Det finns de som är dåliga, de som är medelmåttiga och de som är mycket bra. De första förslösar givarnas pengar, de andra ger valuta för dem och de tredje ger betydligt mer hjälp för pengarna än det nominella värdet. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten av hjälpinsatser finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa givaren att bena upp. Det innebär att de 80 öre som är kvar efter insamling ger betydligt mer eller mer relevant hjälp i en organisation än i en annan.

När det gäller hjälporganisationer utgår till och med erfarna affärsmän från tanken att den krona man ger till en organisation efter all dess arbete fortfarande är en krona (minus insamlingskostnaden, som de ser som en utgift). Så tänker de inte om sina egna företags verksamhet. Där utgår de ifrån att företagets arbete ökar insatsens värde.

Låt oss ta ett enkelt exempel: En tillverkare säljer en vara för 100 kr till en grossist. Grossisten säljer den till en butik för 200 kr. Butiken säljer den för 500 kr till en kund. I varje led har varans pris ökat för att täcka det arbete, kostnader, administration och vinster som krävs i varje led. I detta exempel har alltså priset i en värdekedja ökat från 100 kr till 500 kr. När ett företag redovisar sin omsättning så är det inte sina kostnader det talar om, utan den totala försäljningssumman.

Eftersom en hjälporganisation skänker bort sin hjälp finns i deras redovisning varken någon värdeökning eller någon på den baserad omsättning. När hjälporganisationer talar om ”omsättning” så handlar det enbart om de pengar de förbrukat under året.

Kraftigt förenklat kan en typisk arbetskedja i en hjälporganisation se ut så här:

Insamling -> Pengar från givare -> Hjälparbete -> Redovisning av hjälparbete

Baserat på detta får vi följande värdekedja i hjälporganisationens bokföring: En givare skänker 100 kr. Avgår 20 kr i insamlings- och administrationskostnader. Återstår 80 kr som används för syftet. Resultat = 0 kr. "Omsättning" = 100 kr.

Det verkar alltså som om företagen med sitt arbete skapar värden, medan hjälporganisationer bara förbrukar dem. Är det sant? Nej, naturligtvis inte. Allt vettigt arbete skapar värde, även det som utförs i ideella organisationer och av ideella krafter. Det innebär att det som levereras av en hjälporganisation (alltså, hjälparbetet) är mer värt än de pengar som satsats på att åstadkomma det. Enda skillnaden mot företag är att detta värde i ideella sammanhang aldrig blir synligt.

Om vi kunde göra detta värde synligt skulle värdekedjan istället kunna se ut så här: Organisationen satsar 20 kr. Det leder till en gåva på 100 kr. Resterande 80 kr satsas på hjälparbete. Värdet av hjälparbetet är 240 kr. Omsättning = 240 kr.

När man jämför bokföringen i olika hjälporganisationer så förefaller de rätt lika. De samlar in pengar och sedan förbrukar de dem. I praktiken är det naturligtvis stor skillnad på just hur de förbrukar dem. Några är taffliga och andra riktigt duktiga. Om de var företag skulle denna skillnad i förmåga synas också i bokföringen.

Ideella hjälporganisationer är inte företag. Vi får därför nöja oss med att konstatera att värdet av den hjälp som ges av de på hjälpen kompetenta organisationerna är mycket större än värdet av de pengar som givarna satsat. När det gäller de taffligas hjälp är relationen den motsatta, den hjälp som ges är mindre värd än givarnas bidrag. I värsta fall förorsakar den skador så att värdet av hjälpen är negativ.

För att summera, hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp. Det räcker inte att pengarna kommer fram, de måste komma fram på rätt sätt.

2010-08-19

Uppfanns folkrörelsen i USA?

När kom folkrörelsemodellen till och var? Vilken var den första organisationen som organiserade sig som folkrörelse? Vad inspirerade den till detta? Detta är intressanta frågor som, vad jag vet, ännu inte har något svar. Enligt en bok av Theda Skocpol skedde det i USA. Kan det stämma?

Med folkrörelse menas en ideell förening där enskilda medlemmar organiserat sig hierarkiskt med lokalavdelningar, distrikt och förbundsledning till ett landsomfattande förbund. Modellen förutsätter direkt demokrati lokalt och representativ demokrati på regional och nationell nivå.

I svensk forskning förknippas organisationstypen starkt med frikyrko-, nykterhets och arbetarrörelsen och deras framväxt på 1800-talet. Men organisationsformen är generell. Den kan användas för att organisera människor kring alla möjliga syften och ideologier.

Enligt Hilding Johansson Folkrörelser, folkstyre, folkhem (Sober Förlag 1993) fick i Sverige folkrörelserna sitt första genombrott vid mitten av 1800-talet. De nykterhetsföreningar som bildats på 1830-talet hade visserligen växte sig stora, men snabbt försvunnit. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att för Sveriges del introducerades en fungerande folkrörelsemodell efter 1830, men före 1850.

Sverige hämtade folkrörelsemodellen från utlandet. Frikyrkorna och nykterhetsrörelsen inspirerades framförallt från England och USA, arbetarrörelsen främst från Tyskland.

voluntarius.com har jag ett avsnitt om varför folkrörelsemodellen uppstod och hur den för stora organisationer löste det problem som fanns med den tidigare föreningsmodellen. I samband med det skrev jag:

”Uppstod modellen i Tyskland och England samtidigt och med ömsesidig påverkan? Eller uppstod den först i Tyskland och spreds till England, eller vice versa? Eller var det så att båda dessa länder lärde av ett gemensamt tredje land? Vilket skulle det i så fall vara? Jag har inte funnit någon litteratur som skapar klarhet i detta förlopp.”
Tack vare Tobias Hardings understreckare i Svenska Dagbladet Är du kund i någon folkrörelse? (se också hans blogg) blev jag medveten om den amerikanska statsvetarprofessorn Theda Skocpols Diminished Democracy – From Membership to Management in American Civic Life, University of Oklahoma Press, 2003. Det är en intressant bok ur många synvinklar. Bl.a. kastar den en smula ljus över den fråga jag ställde ovan.

Skocpol och hennes kollegor har identifierat 58 medlemsorganisationer i USA som någon gång från 1790 till idag samlat minst en procent av landets hela befolkning (respektive av männen eller kvinnorna). De flesta av dessa har eller hade folkrörelseform.

Ordet folkrörelse har ingen direkt motsvarighet på engelska. Skocpol kallar dem ”voluntary federations”. Hennes definition motsvarar ganska väl den jag gav ovan, frånsett att Skocpol anser att folkrörelser dessutom ska vara klassöverskridande, något som jag inte anser nödvändigt för modellen. En annan skillnad är att hon även räknar in organisationer som egentligen inte har några medlemmar, men som valt att kalla t.ex. bidragsgivare för medlemmar. Det gör inte jag.

Enligt Skocpol uppstod folkrörelsemodellen i USA. Hon anser att organisationsmodellen var ett efterliknande av och en hyllning till den amerikanska konstitutionen. Men några bevis för dessa två teser ger hon inte. Hon förutsätter helt enkelt att USA var unikt på det ideella området och har inte undersökt om liknande organisationer möjligen redan fanns i Europa. Inte heller förklarar hon på vilket sätt folkrörelsemodellen skulle likna den amerikanska konstitutionen. Själv har jag svårt att se några större likheter.

Skocpol har listat de 58 organisationerna i kronologisk ordning efter vilket år de grundades i USA. Först kommer Ancient and Accepted Free Masons (Frimurarna). Den grundades redan 1733. Från 1810 till idag har den samlat minst en procent av den manliga befolkningen. Men då de aldrig organiserat sig som en folkrörelse kan vi lämna dem därhän.

Då är nummer två på listan intressantare: Independent Order of Odd Fellows. Denna organisation etablerades i USA 1819 som en utlöpare till brittiska Odd Fellow.

Enligt Skocpol var Odd Fellow den första organisationen i USA som byggde upp ett landsomfattande förbund i tre nivåer baserat på representativ demokrati, alltså en folkrörelse. Huruvida denna modell fanns med redan från början eller om den introducerades först senare säger hon inget bestämt om. Hon antyder dock en modellutveckling från grundandet fram till 1842. Klart är att organisationen redan från starten försökte etablera sig i flera stater, men att antalet lokalavdelningar och medlemmar började skjuta i höjden först på 1840-talet. Utifrån vad Skocpol berättar skulle man därför kunna anta att det var först då som organisationen blev en fungerande folkrörelse.

I Odd Fellows egen historiebeskrivning får vi mer fakta: Independent Order of Odd Fellows har sina rötter i Washington Lodge No. 1, som grundades i Baltimore av fem brittiska Odd Fellow-medlemmar. 1820 godkändes den av Odd Fellow i England och fick rätt att starta nya loger. Dettat ledde 1821 till grundndandet av en storloge i Baltimore för Maryland och USA. 1824 delades denna i en regional ledning för staten Maryland och en nationell ledning för hela USA. Därmed hade organisationen tre nivåer. Den var dock ända fram till 1834 (1842 enligt Wikipedia) underställd brittiska Odd Fellow. Det var först på 1840-talet som organisationen expanderade på allvar.

Den tredje organisationen på listan är American Temperance Society som verkade mellan 1826 och 1865. Denna folkrörelse samlade en procent av befolkningen redan på 1830-talet. Den hade alltså en senare start än Odd Fellow, men en snabbare utveckling. Det tyder på att dess ledning hade ett bättre grepp om hur driva organisationen som folkrörelse. Var denna nykterhetsorganisation möjligen den första organisationen i USA som startades, byggdes upp och drevs som folkrörelse? Om så, varifrån hämtade den sin inspiration?

Om Odd Fellow verkligen var den första folkrörelsen i USA, som Skocpol menar, så motsäger det tesen att folkrörelsemodellen uppfanns i USA. Odd Fellow var ju en filial till en engelsk organisation. Det är ju inte särskilt troligt att en huvudorganisation låter en utländsk filial utvecklas på ett helt annat sätt en den själv. Det skulle tyda på att modellen hämtades från England. Kan det stämma?

Mot slutet av 1700-talet fanns ett stort antal Odd Fellow-loger i England. De var alla självständiga från varandra. 1803 startades i London ”Englands storloge” med syfte att samordna dem. 1809 förklarade sig Victory Lodge i Manchester självständig. 1814 gick sex Odd Fellow-loger i trakten samman och bildade The Manchester Unity of the Independent Order of Odd Fellows. Detta var moderorganisationen till den som spred sig i USA.

Att folkrörelsemodellen var på gång i England innan den framträdde i USA verkar av detta klart, men när och var togs språnget från bara försök med nationell samordning till verklig framgång? Det ger Skocpols bok inget svar på. Det kan lika gärna ha varit i England eller något annat land. I USA verkar det dock ha funnits en fungerande folkrörelsemodell ca 1830. Mindre än tjugo år senare hade vi den också i Sverige

2010-08-03

Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan

I hela Härjedalen finns idag bara fyra församlingar inom Svenska kyrkan. De riskerar nu att slås samman till en enda, rapporterar Länstidningen 23 juli 2010.

"Det handlar om ekonomi, säger ordföranden i kyrkorådet i Ytterhogdal."

Men det gör det naturligtvis inte alls. Om det handlade om ekonomi skulle man beakta inte bara utgiftssidan, utan också inkomstsidan. Det handlar snarare om ideologi. Den som uppfattar kyrkan som en byråkrati ser besparingar i att slå samman församlingar. Den som uppfattar kyrkan som en ideell organisation, vilket den är sedan 2000, har anledning att se sammanslagningarna som kapitalförstörelse. Sammanslagningarna minskar de administrativa kostnaderna en del, men den drabbar kyrkans framtida inkomster betydligt mer. Stora församlingar har nämligen inte på långa vägar samma förmåga att mobilisera människor och resurser som små. För varje sammanslagning krymper kyrkan, dess muskler och dess framtida möjligheter.

En betydligt bättre strategi vore att göra tvärt om, att dela upp stora församlingar i små och att ge ansvaret för dem till församlingsmedlemmarna själva.

Om nödvändigt kan ju den del av kyrkoförvaltningen som bygger på anställt arbete rationaliseras genom att samlas i större enheter som inte ingår i församlingsstrukturen, utan snarare tjänar den och de enskilda församlingarna.

Läs mina tidigare synpunkter på detta i inlägget Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan

2010-06-10

Ett halvår kvar till “IYV+10” – vad gör Sverige?

FN kommer nästa år att fira att det är tio är sedan Internationella frivilligåret 2001. Vad gör Sverige?

Nästa år är det tio år sedan FN:s Internationella frivilligår (IYV2001). Jubileet, som kallas “IYV+10” kommer att uppmärksammas av FN och i en rad länder.

Denna typ av manifestationer är i första hand statens ansvar. Det är staten som ska främja och hylla medborgarnas ideella insatser, inte den ideella sektorn som ska hylla sig själv.

Under frivilligåret för nästan tio år sedan utmärkte sig folkrörelselandet Sverige med att på hemmaplan göra praktiskt taget ingenting. Som svensk involverad i året på internationell nivå fick man skämmas.

I FN skrev Sverige liksom övriga EU-länder på en resolution som uppmanade världens alla länder att vidta åtgärder för att främja ideella insatser. Det var en viktig resolution. Sedan dess har den emellertid endast samlat damm på någon hylla på UD. Svenska staten har inte gjort något för att uppfylla löftena i resolutionen och det har inte heller EU. Nästa år blir det en redovisning av vad IYV2001 ledde till. Vad ska Sverige rapportera då?

Nu är det ett halvår kvar till dess att IYV+10 startar. Vad har Sverige planerat göra? Vad gör regeringen, riksdagen, kommunerna? Vem är ansvarig för samordningen? Hur stor är budgeten?

2010-06-09

Lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för ideella föreningar

Det har blivit vanligt att jurister använder Lagen om ekonomiska föreningar som norm även för ideella föreningar. Detta är fel och skadligt och har inget stöd hos lagstiftaren.
Det verkar som att det blir vanligare och vanligare att jurister, både i offentlig och privat tjänst, bedömer ideella föreningar eller ger råd till sådana utifrån vad som gäller för ekonomiska föreningar. Det kan bli rätt ibland, men oftast blir det fel. Jag har inte kunnat utröna om detta beteende beror på ren okunnighet eller om det har andra rötter. Oavsett vilket är det en skadlig företeelse och en farlig trend.

Ett skäl till denna utveckling kan vara att det finns lag om ekonomiska föreningar, men inte om ideella. Jurister är beroende av lag. Det kan då vara frestande för den jurist som saknar kunskaper och insikter om ideella föreningar, att ta Lagen om ekonomiska föreningar som norm. Särskilt som den ofta kallas “föreningslagen”.

Ideella föreningar är utan lag, men inte laglösa

Det finns i Sverige ingen speciallag om ideella föreningar. Därför behöver de inte registreras för att bli till. Men enligt föreningspraxis måste de ha medlemmar, målsättning, stadgar och styrelse för att bli juridiska personer.

Att speciell lag saknas innebär inte att de är laglösa. Ideella föreningar har nämligen sina egna “lagar” i form av stadgar, intern praxis och god föreningssed. Mycket av detta är så kallad tyst kunskap, alltså inte nedskriven, som endast kan läras genom att vara föreningsaktiv. Det innebär att en jurist som vill bli bra på det bara kan lära sig det i föreningslivet och av föreningsrävar.

Utöver denna grund finns också prejudikat från domstol. Dessutom kan man få viss juridisk vägledning genom att dra paralleller med annan lagstiftning, till exempel den om ekonomiska föreningar.
Om ideella föreningar ur samhällets synvinkel inte på detta sätt vore fullgott reglerade, skulle riksdagen för länge sedan ha stiftat en lag om dem.

Ekonomiska föreningar är företag

Professor emeritus Carl Hemström är den ledande experten på föreningsjuridik i Sverige. I sin bok Organisationernas rättsliga ställning – Om ekonomiska och ideella föreningar ger han vägledning till jurister och lekmän om hur man ska se på dessa frågor.

Där kan man till exempel lära sig att det har funnits Lag om ekonomiska föreningar sedan slutat av 1800-talet. De från 1911, 1951 och 1987 är alla uppbyggda med då gällande aktiebolagslag som förebild. Skälet till denna nära koppling är ”att lagstiftaren sett såväl aktiebolaget som den ekonomiska föreningen som former för ekonomisk verksamhet i syfte att främja delägarnas ekonomiska intressen” (Hemström sid 32). Bägge är alltså företag.

Riksdagen vill inte ha lag om ideella föreningar

Att det är stor skillnad mellan ekonomiska och ideella föreningar har bevisligen stått klart för lagstiftaren åtminstone sedan den första lagen om ekonomiska föreningar infördes, alltså i över hundra år. Förslaget om att de ideella föreningar som så ville, frivilligt skulle kunna registrera sig enligt denna lag har legat på riksdagens bord, men avvisats.

Särskilt lagstiftning för ideella föreningar har föreslagits riksdagen vid ett antal tillfällen, men alltid röstats ner, bland annat för att ”lagstiftning på området är förenad med åtskilliga svårigheter” (Hemström sid 34).

Var försiktig med paralleller

När det gäller att förstå vad som gäller för ideella föreningar genom paralleller från andra regelområden säger Hemström:
”Sålunda kan i vissa fall lösningen på ett problem rörande en ideell förening tänkas vara att återfinna i föreningslagen. I andra fall kan kanske … allmänna associationsrättsliga eller avtalsmässiga grundsatser vara tillämpliga. Dock måste man i varje enskilt fall noga ta ställning till, huruvida verkligen en parallell är befogad.” (Hemström sid 36-37, min fetstil)
Det förhållandet att ekonomiska föreningar till skillnad från de ideella är företag “kan leda till, att lösningen på ett beträffande en ideell förening uppkommet problem alls inte kan sökas i föreningslagens regler” (Hemström sid 37).

Högsta domstolen har framhållit, “att paralleller från vad som gäller ifråga om ekonomiska föreningar måste dras med stor försiktighet såvitt gäller ideella föreningar. I vissa lägen kan därför i stället e contrarioslut vara befogade” (Hemström sid 37). Med den juridiska termen “e contrarioslut” menas att det snarare är motsatsen till vad som står i en viss lag som gäller.

Slutsatser

Av ovanstående framgår klart att lagstiftaren noga skiljer mellan ekonomiska och ideella föreningar och inte avsett att Lagen om ekonomiska föreningar ska gälla även för de ideella. Den tanken har rent av avvisats av riksdagen.

Om det fanns ett behov av lag om ideella föreningar så skulle lagstiftaren ha skapat en sådan. Denna skulle då inte baseras på Lagen om ekonomiska föreningar eftersom denna rör kommersiell och inte ideell verksamhet och därtill är samordnad med aktiebolagslagen.

Rent historiskt är det de ideella föreningarna som är originalet, inte de ekonomiska. De senare representerar i sin struktur och funktion (även bortsett från vad det vinstdrivande syftet för med sig) bara en av många varianter för en ideell förening. Ideell logik är dessutom mer komplex än kommersiell.

Att tillämpa lagen om ekonomiska föreningar rätt av på ideella föreningar är fel. Även när det gäller att dra paralleller bör man vara försiktig.

Av allt detta följer att de jurister som huvudsakligen lutar sig mot Lagen om ekonomiska föreningar när de bedömer ideella föreningar eller ger råd till dem gör fel. De ideella föreningarna bör se upp med dem.


Källa: Carl Hemström (1988) Organisationernas rättsliga ställning – Om ekonomiska och ideella föreningar. Stockholm: Norstedts.





.

2010-05-28

Ideella styrelseprotokoll ska inte vara offentliga

Det finns två diken som en ideell organisation kan slinka ner i. Det ena är att efterapa företag, det andra är att ta efter myndigheter. För att hålla sin organisation mitt på vägen måste den ideella ledningen driva den utifrån dess egna förutsättningar, det vill säga, utifrån den ideella logiken. Detta försvåras numera ofta av krav på att efterlikna företag eller myndigheter.

Nyligen gav oss Kyrkans Tidning ett avskräckande exempel på ett sådant krav. Den vill att ideella organisationer ska vara "öppna", det vill säga de ska tillämpa offentlighetsprincipen som vore de myndigheter. Detta krav är skadligt för enskilda organisationer, men vad värre är, det undergräver också föreningsfriheten.

I en bilaga den 15 april görs stor affär av att två av tre tillfrågade ideella organisationer vägrat lämnat ut sina styrelseprotokoll. Tidningen får det att låta som om det skulle vara självklart för ideella organisationer att lämna ut styrelseprotokoll; de som vägrat ställs vid skampålen. Men i detta fall är det klungan vid skampålen som har rätt och tidningen som har fel.

Privata organisationer
Enligt tidningen agerar de som inte lämnar ut styrelseprotokoll som "slutna företag". Läsaren ska förstås uppfatta detta som något mycket graverande, men är det verkligen det?

Ideella organisationer är varken företag eller myndigheter. I vissa avseenden skiljer de sig helt från bägge, i andra liknar de den ena men inte den den andra. Ett exempel på det senare är att ideella organisationer är privata organisationer och inte offentliga. I detta avseende liknar de företag och inte myndigheter. Det som generellt gäller för privata organisationer gäller alltså för dem.

Som privata organisationer omfattas de ideella organisationerna inte av myndigheternas offentlighetsprincip och tystnadsplikt. Det innebär att de själva beslutar vad de vill informera om och vilka dokument de vill lämna ut.

Skillnad mellan förening och stiftelse
Artikeln skiljer inte mellan olika slags ideella organisationer. Det kan därför vara viktigt att påpeka att det är stor skillnad mellan stiftelser och ideella föreningar. De förra övervakas av en tillsynsmyndighet, de senare av sina egna medlemmar.

Det är alltså staten som tar ansvar för att stiftelser sköts på rätt sätt. Dess inspektörer har laglig rätt att titta på stiftelsens alla handlingar, också dess protokoll. Det ger emellertid inte media rätt att göra det.

Ideella föreningar däremot står fritt gentemot staten i enlighet med grundlagen och de mänskliga rättigheterna. Att det saknas särskild lag för dem är inget större problem. Det har fungerat bra hittills (vilket i Sverige är mer än i tusen år) tack vare en gedigen "tyst kunskap", ibland kallad föreningspraxis, som utgör en effektiv vägledning för hur föreningar ska organiseras, styras och drivas.

Vad menas med "öppen" förening?
Enligt Kyrkans Tidning är de organisationer som lämnar ut styrelseprotokoll "öppna" . De som inte gör det måste alltså betraktas som slutna. Det är inget självklart sätt att se på saken. Med öppen eller sluten ideell förening syftar man vanligen på hur lätt eller svårt det är att bli medlem. Men om vi håller oss till tidningens användning av öppen, så är den förening öppen som informerar brett om sin verksamhet och sina ställningstaganden. Den som dessutom på hemsidan offentliggör sina stadgar, sin styrelse, sin verksamhetsberättelse och sitt stämmoprotokoll är mycket öppen.

Men en förening behöver inte vara öppen mot omvärlden. Den har rätt att hålla saker internt och till och med att vara hemlighetsfull. Det är en betydelsefull del av föreningsfriheten. Det finns tider då denna aspekt spelar mindre roll, men andra då det gör det. När så sker är det viktigt att denna princip är väl förankrad i samhället. Detta av samma skäl som att föreningsfriheten inte är vanlig lag, som lätt kan ändras, utan inskriven i Regeringsformen.

Styrelseprotokoll bör inte vara offentliga
Den förening som vill kan publicera sina styrelseprotokoll. Det är då ett beslut som styrelsen eller stämman tagit, inte något en anställd kan besluta om på egen hand.

Att publicera sina styrelseprotokoll gör egentligen varken till eller ifrån för en enskild förenings öppenhet, däremot kan det vara oklokt både på kort och lång sikt. Det kan påverka styrelsens inre arbete och de beslut som fattas. Det kan försvåra samarbete med utomstående. Det kan skada föreningens strategier och arbete. I samband med inre och yttre konflikter kan det också skapa avsevärda problem för föreningen.

Styrelsen har enligt stadgarna (men också enligt lag) att främja och skydda föreningens intressen. Detta sker främst genom att fatta protokollförda beslut. Därför bör de inte göra sina protokoll offentliga, varken för enskilda medlemmar eller för utomstående. Att behandla styrelseprotokoll med sekretess är för ideella föreningar lika naturligt som att i stadgarna ha klausuler om suspendering och uteslutning.

Kyrkans Tidnings tre skäl
Kyrkans tidning framför tre skäl varför ideella organisationer ska lämna ut sina styrelseprotokoll: De utför samhällstjänster, de får statsbidrag och de är betydelsefulla samhällsaktörer. Inget av skälen är särskilt övertygande. Det är inte heller logiskt. Varför skulle detta med dessa skäl bara gälla ideella organisationer och inte företag? Utför inte också sådana  samhällstjänster? Får inte somliga av dem statsbidrag? Kan inte ett företag vara en betydelsefull samhällsaktör?

Offentlighetsprincipen vid uppdrag
Tidningen menar att en ideell organisation som tar på sig att utföra sådana välfärdstjänster som tidigare omfattats av offentlighetsprincipen ska vara skyldig att lämna ut sina styrelseprotokoll. Detta är inte självklart.

Om kommunen lägger ut ett uppdrag på en lokalförening i en folkrörelse så sker det med ett avtal. I detta avtal kan kommunen kräva olika saker, men den kan knappast kräva att föreningens styrelseprotokoll ska vara offentliga, än mindre kan den kräva att förbundsstyrelsens protokoll ska vara det.

Ideella organisationer kan också ta på sig myndighetsuppdrag, det vill säga handlägga åt staten något som annars skulle utförts av en myndighet. Med ett sådant uppdrag följer givetvis en del regler som organisationen måste följa. Dessa regler kan innefatta offentlighetsprincip och tystnadsplikt, men endast i de delar som berörs av uppdraget.

Offentlighetsprincipen och statliga bidrag
Tidningen menar att eftersom de ideella organisationerna får statsbidrag ska de också tillämpa offentlighetsprincipen.

Man får förmoda att staten ger bidrag till ideella organisationer just för att de är ideella, inte för att den vill omvandla dem till myndigheter. För att bli till nytta måste bidragen ges med full respekt för den ideella organisationens eget sätt att fungera. Statliga bidrag är därför inget skäl för ideella organisationer att lämna ut sina styrelseprotokoll.

Det är inte ovanligt med krav på att ideella organisationer som får statliga bidrag ska kunna granskas av statligt organ. Jag tycker inte det är självklart, varken inom Sverige eller inom utlandsbiståndet. Jag anser att den ideella sektorn bör ena sig mot en sådan utveckling. Men även om sådan granskning skulle ske, så gör det inte styrelseprotokollen offentliga. De omfattas då rimligen av granskarnas tystnadsplikt.

Svenska Kyrkan inget bra exempel
Kyrkans Tidning gör ett stort nummer av att Svenska Kyrkan sedan tio år tillbaka har en egen fungerande offentlighetsprincip. Detta framhålls som ett argument för att andra ideella organisationer också ska ha det. Men argumentet slår tillbaka. De granskade organisationerna är väl förankrade i en ideell tradition. Svenska Kyrkan däremot har just påbörjat sin resa in i den. Ännu är den i sin kultur, struktur och sitt sätt att fungera starkt präglad av sin långa tid inom offentlig sektor. Att den efter frigörelsen från staten fortsatt att tillämpa offentlighetsprincipen är nog bara ett exempel på detta, är jag rädd.

2010-05-11

Högt arvoderad styrelse polisanmäld för bokföringsbrott

Enligt media är styrelsen för Hyresgästföreningen i Uppsala polisanmäld för bokföringsbrott. Det var den styrelse jag berättade om i mitt förra inlägg, som förra året använde merparten av föreningens pengar - nära 400 000 kr - till att betala arvoden och ersättningar till sig själva. Jag hävdade att detta var misshushållning med föreningens medel. Jag hävdade också att dessa arvoden inte gett medlemmarna en bättre styrelse än genomsnittet. Det finns nämligen inom det ideella arbetet ingen direkt koppling mellan arvode och gott arbete eller mellan arvode och kompetens.

Det är sällan man får så snabb bekräftelse på vad man skrivit som i detta fall. Jag publicerade mitt inlägg den 16 april. Några dagar senare rapporterade UNT (20 och 23 april)  att det utöver den officiella bokföringen i förening (och även den i Västerås) också funnits undanhållna pengar. I Uppsalas fall sägs det röra sig om 50 000 kr om året och vara inkomster från försäljning av biobiljetter till medlemmarna. Hur styrelsen använt dessa svarta pengar har inte framkommit.

Avslöjandet gjordes av Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra. Föreningen centralt har polisanmält för bokföringsbrott alla som var förtroendevalda i Hyresgästföreningen i Uppsala under åren 2006-2010 (Hem & Hyra). Förbundsstyrelsen i Hyresgästföreningen har också avsatt den valda styrelsen i Uppsala  (Hem & Hyra).

- Vi har nolltolerans mot brister i den ekonomiska hanteringen, säger Barbro Engman, Hyresgästföreningens ordförande i ett pressmeddelande.

Jag måste säga att Hyresgästföreningens tidning och centrala ledning har agerat föredömligt i denna fråga.

Det vore bra för ideella sektorns utveckling om Hyresgästföreningen också tog initiativ för att se över reglerna för arvoden lokalt. Förmodligen behövs sådana arvoden inte alls. Troligen leder de till ett sämre föreningsarbete. Men om de ska finnas kvar bör de begränsas genom centrala regler.

2010-04-16

Är det en bra idé att betala för ideellt arbete?

När man betalar ett arvode till sin styrelseordförande betalar man för ideellt arbete. I det här inlägger undersöker jag om detta är en god idé eller inte. Jag diskuterar betalda frivilliga i biståndet och en förening som använder nästan alla sina pengar till att betala förtroendevalda. Jag tittar också på vad vi kan lära av England och USA. Min slutsats är bland annat att man inte får fler eller bättre frivilliga eller förtroendevalda för att man betalar dem. Att man betalar dem beror snarare på att man inte tror på ideellt arbete.

– Inlägg nr 5 i serien om rödakorsordförandens arvode –

Efter en allmän överblick om styrelsearvoden i inlägg nr 1, tittade vi i inlägg nr 2 på de två olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser: Å ena sidan heltidsarbetande ordförande och å den andra sidan en fritidsarbetande dito stödd av en generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandat de två modellerna.

I inlägg nr 3 undersökte vi om Röda Korset av strategiska skäl behöver ett sådant dubbelkommando och fann att det snarare är tvärt om.

I inlägg nr 4 tittade vi på arbetsbördan och konstaterade att eftersom ett förbund med generalsekreterare alltid kan organisera och prioritera ordförandens arbete på sådant sätt att det kan utföras på fritiden så behöver inte Röda Korset arvodera sin ordförande.

I det här inlägget ska vi bredda frågan något genom att diskutera pengarnas betydelse som stimulansmedel för frivilliga och förtroendevalda. Är det i allmänhet en bra idé för en ideell organisation att betala för ideellt arbete?

Onaturligt att betala frivilliga, men det ökar
För de flesta inom den ideella sektorn i Sverige och för dem världen runt som arbetar professionellt med att organisera frivilliga är det en onaturlig tanke att betala för frivilliga för deras arbete och tid. Men detta är inte så ovanligt som man skulle kunna tro. Och det har en tendens att växa i takt med att den traditionella, tysta kunskapen om hur man driver ideella organisationer och ideellt arbete minskar i samhället. Jag ska ge två exempel på att ”frivilliga” systematiskt och i stor skala får betalt för sin medverkan.

Betalda frivilliga undergräver biståndet
I samband med att de levererar katastrofhjälp eller bistånd i tredje världen rekryterar internationella biståndsorganisationer ofta daglönare för att göra en stor del av arbetet. Dessa är inte anställda och får ingen lön, de får ett dagsarvode, traktamente eller liknande och kallas ”frivilliga”. De pengar de får är emellertid ofta ungefär lika mycket som de skulle ha fått som anställda. Om de anställs i enlighet med lokal lag och kallas anställda skulle jag inte ha någon invändning. Men att kalla dem frivilliga är fel.

Varför kallas inhyrda för frivilliga? Det kan naturligtvis i vissa fall handla om att kringgå besvärande arbetsmarknadslagar, men oftast handlar det helt enkelt om att kunna rapportera att arbetet gjorts av frivilliga. Organisationerna vill ha frivilliga, men samtidigt vill de 1) rekrytera dem snabbt, 2) inte lägga ner det organisatoriska arbete som krävs och 3) att de ska arbeta heltid under en längre tid. Dessa tre krav går emellertid inte att förena med ideellt arbete.

En mycket viktig orsak till detta missbruk av frivilligbegreppet är att de som leder arbetet på plats inte vet hur man organiserar folk på ideell basis. Det är ingen kompetens de har med i bagaget – för den efterfrågas inte av deras arbetsgivare. När ett stort antal tunga organisationer på detta sätt rutinmässigt rekryterar betalda daglönare och kallar dem frivilliga, så framstår givetvis detta som en inom biståndet etablerad och professionell metod, en metod som nya utsända medarbetare lärs upp i och tror är normal.

Det finns naturligtvis mängder av problem med detta förfarande. Det värsta är att det skadar och undergräver det civila samhället i mottagarlandet och därmed landets ekonomiska och politiska utveckling. Det motverkar alltså syftet med biståndet.

Staten betalar frivilliga i onödan
Inom Sverige finns en besläktad företeelse, i vårt land ger nämligen staten sina frivilliga ekonomisk ersättning. Det handlar dock ofta om en symbolisk summa. Hur, var och när det började vet jag inte, men det är väl etablerat inom till exempel försvaret och kriminalvården. Och väl infört är det svårt att ta bort. Tvärt om har det en tendens att sprida sig till andra områden.

De som inte tror på ideellt arbete, betalar för det
Det jag över åren funnit vara den gemensamma nämnaren för dem som betalar sina ”frivilliga” är att de själva inte tror på obetalt, frivilligt arbete. De vill inte själva arbeta obetalt och tror inte att andra vill det heller. Att organisera frivilliga utan betalning går inte, säger de.

För dem som inte tror på frivilliga är det självklart att människor inte ställer upp utan betalning, för dem som tror på frivilliga är det lika självklart att de gör det. Det handlar om två olika världsbilder. Det intressanta är att i sin verksamhet får bägge rätt. Det handlar om självförverkligande profetior.

Inga fördelar, bara nackdelar med att betala frivilliga
När man jämför frivilliga verksamheter i samma land och ideellt arbete i olika länder så ser man stora olikheter. Sådana variationer är naturliga. De beror på skillnader i tradition, kultur, historia, lagstiftning med mera. Men i denna mångfald framträder ändå vissa mönster. Ett av dem är att organisationer som har bra metoder för att rekrytera och organisera ideella också är de som har många frivilliga. Ett annat är att de länder vars ideella sektor till stor del består av organisationer som är bra på att organisera frivilliga också är de som har en stor andel ideellt engagerade i befolkningen. Det ideella arbetet uppstår inte spontant, det organiseras fram.

De som betalar ”frivilliga” i u-länder gör det bland annat för att slippa besväret att rekrytera och organisera ideella. Detta kan tyckas effektivt och framgångsrikt i en akut katastrofsituation, men denna fördel är begränsad och snabbt övergående. De negativa effekterna lever däremot kvar länge. När betalningen upphör försvinner också de ”frivilliga”. Uppgiften var ju bara ett tillfälligarbete. Men kunskapen i samhället om att ”frivilligarbete” är ett lågbetalt, oftast manuellt arbete som främst utförs av arbetslösa, daglönare och studerande lever kvar under många år och blockerar alla seriösa ideella initiativ.

När jag jämfört ekonomiskt kompenserat ideellt arbete i statlig regi med det som bedrivs obetalt inom föreningslivet så har jag inte hittat någon särskild nytta eller fördel till följd av betalningen. Det är som om den inte fanns. Alltså är pengarna bortkastade.

Att skaffa sig kompetens i hur man organiserar ideellt arbete ger en påtaglig fördel för organisationen, att betala sina frivilliga gör det inte. Erfarenheterna visar att betalning till de ideellt aktiva snarare minskar än ökar rekryteringsunderlaget och dess kvalitet.

Genom att betala för frivilligt arbete suddar man ut viktiga skillnader mellan det och vanligt arbete. Därmed mister man många av det ideella arbetets fördelar och får många av det betalda arbetets problem. Ta motivationen till exempel. I det välorganiserade frivilligarbetet finns sällan motivationsproblem. Där finns en god matchning mellan verksamheten och det de ideella brinner för. Men när ”frivilliga” inte lockas av saken och verksamheten, utan av pengar är risken stor att motivationen snabbt falnar.

När man betalar för ideellt arbete så kommer så småningom krav på höjd ersättning. I Holland lär frivilliga till och med ha gått i strejk. Betalar man å andra sidan för mycket så finns risk att bidragsgivare blir tveksamma.

En förening där de förtroendevalda utgör största kostnaden
Frivilliga och förtroendevalda är inte samma sak. Jag kan kategoriskt säga att man aldrig ska betala frivilliga. Det kan jag inte säga om förtroendevalda. Det finns situationer och sammanhang där ett arvode är motiverat. Men det är undantag. I de allra flesta föreningar arbetar de förtroendevalda helt ideellt. Det finns dock en begynnande tendens i Sverige att införa styrelsearvoden, inte bara centralt och regionalt, utan, vilket är mycket värre, också lokalt. Detta har lyckligtvis ännu inte tagit sig några större proportioner, utom inom politiken. Utveckling kan därför hejdas.

I vanliga fall när föreningar betalar arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda så rör det sig om en mindre del av budgeten. Men att införa arvoden är ett vägval och början på en utveckling. Denna kan mycket väl leda till att merparten av pengarna spenderas på de förtroendevalda. En sådan extrem utveckling är knappast troligt, säger du. Jo då, jag har nyligen stött på ett sådant exempel (Uppsala Nya Tidning 10/3 och Hyresgästföreningen):
”Hyresgästföreningen i Uppsala använde nästan alla sina medel för att betala sina förtroendevalda under förra året. Nära 400 000 kronor gick till arvoden och olika ersättningar.” Hela 95 % av föreningens anslag har gått till de tio förtroendevalda, vilket bidrog till ett underskott på 84 000 kr. Ordföranden menar att ”pengarna är ett mått på hur mycket våra förtroendevalda uträttat”. De förtroendevalda har utöver ett fast styrelsearvode fått betalt för allt föreningsarbete de gjort. De har ”varit ute på möten, hjälpt lokala föreningar, svarat på remisser, varit på utbildningar, stöttat medlemmar och ansvarat för kommunikation med andra organisationer”.
De arbetsuppgifter som nämns är ganska typiska för föreningar av den storleken. Det ovanliga är kanske att allt utförs av förtroendevalda och att volymerna är så stora – bägge företeelserna en ren följd av arvodessystemet får man förmoda.

De som förordar styrelsearvoden i ideella föreningar menar att sådana gör det enklare att finna goda kandidater och leder till bättre styrelser och bättre styrelsearbete. Om dessa teorier stämmer bör alltså den välbetalda styrelsen för Hyresgästföreningen i Uppsala vara bland de bästa i Sverige och dess valberedning bör ha ett lätt jobb.

Är det någon av läsarna som tror att det verkligen är så? För min del tror jag det inte. Jag tror att styrelsen varken är bättre eller sämre än liknande styrelser. Jag ser klara indikationer på brister i styrelsearbetet och i organisationen av dess verksamhet i den knapphändiga informationen ovan. Och inte heller tycks föreningen ha lättare än normalt att hitta förtroendevalda. I en uppföljande notis i Uppsala Nya Tidning 27/3 rapporterades nämligen att valberedningen fått nya arvodesregler med argumentet ”att mötesarvoden kan ger mer ersättning om valberedningen har svårt att finna kandidater till förtroendeuppdrag”.

Vanligen är förtroendevalda föreningens viktigaste resurs. I detta fall är de tvärt om föreningens största kostnad.

Att en förening med en så pass stor budget låter det mesta av pengarna gå till arvoden och ersättningar till sina förtroendevalda är besynnerligt. Det är inte uppenbart olagligt, men skulle kanske kunna prövas ur skattesynpunkt. Det bryter förmodligen inte heller mot demokratiska principer. Beteendet hade antagligen inte accepterats av en bidragsgivare, men i detta fall finns väl ingen sådan, föreningen får sina anslag från regionen. Enligt min mening är det dock en långt driven misshushållning med föreningens medel. Det troliga är att föreningen och dess 9 000 medlemmar skulle ha klarat sig minst lika bra som nu om den hade en ideellt arbetande styrelse som organiserat föreningsarbetet bättre.

Min erfarenhet är att misshushållning uppträder i föreningar som har lättförtjänta inkomster, som har för stora inkomster i förhållande till ambition och verksamhet, som stagnerat eller som har ett oklart syfte. Ofta handlar det om en kombination av orsaker. Prognosen för sådana organisationer är inte god. Men om medlemmarna verkligen vill, så kan de bota sjukan.

När förvandlas legitima arvoden till misshushållning? Det kan diskuteras. Mitt förslag är att arvoden till ledande förtroendevalda i ideella föreningar är misshushållning om de betalas ut fastän de inte behövs för att organisationen ska fungera tillfredsställande, är större än vad de skulle behöva vara eller utgör en alltför stor andel av omsättningen. I alla tre fallen handlar det om bedömningar. Dessa bedömningar ska i första hand styrelsen göra, men ytterst årsmötet.

Framgång utan arvoden – exemplet England
Att ideella föreningar kan fungera och växa utan att betala arvoden till förtroendevalda är väl känt från vår historia. Gäller det även i dagens materialistiska samhälle? Varför inte? Vad är det egentligen som ändrats inom det ideella arbetet som gör arvoden nödvändiga idag? Handlar det inte snarare om okunskap, brist på tilltro och dåliga förebilder?

Låt oss se vad vi kan lära av England. Befolkningen i detta rika välfärdsland har som i Sverige ett stort ideellt engagemang. England var en av förebilderna när de svenska folkrörelserna växte fram på 1800-talet. Idag har England en aktiv och välorganiserad ideell sektor som inspirerar till många internationella trender.

I England får frivilliga inga ekonomiska ersättningar annat än för rena utlägg. Detta har på intet sätt hindrat organisationerna från att hitta frivilliga. En viktig anledning till den restriktiva hållningen är arbetsmarknadsreglerna. Ingen organisation vill riskera att deras frivilliga klassas om till fast anställda.

De förtroendevalda i ideella organisationerna i England får normalt inga arvoden. Det beror bland annat på den starka ”charity”-traditionen. Detta har inte hindrat även de allra största organisationerna från att hitta kompetenta ordföranden och styrelseledamöter.

”Charities” är de tongivande bland de icke-politiska, ideella organisationerna i England. Det finns 180 000 sådana. De har särskilda privilegier inom bland annat skatte- och insamlingsområdet. Benämningen är en juridisk term. Den anger att man är godkänd, registrerad och övervakad av Charity Commission. ”Charity” översätts ofta till ”välgörenhetsorganisation”, men betyder snarare ”allmännyttig organisation”.

Tidigare var det helt förbjudet för en ”charity” att betala arvoden till sina förtroendevalda. Detta har lättats upp något på senare år, men fortfarande måste en ”charity” som vill göra det först få tillstånd från Charity Commission.

Brittiska Röda Korset med sina 27 000 organiserade frivilliga och nära 3 000 anställda är en ”charity” och betalar inga arvoden till sina förtroendevalda. (Se Trustees' report and accounts 2008.)

Framgång utan arvoden – exemplet USA
Låt oss också se vad vi kan lära av USA. Den mest synliga delen av ideella sektorn där består av 501(c)-organisationen, vanligen kallade ”nonprofit organizations” (NPOs) – icke-vinstdrivande organisationer. De och deras givare har skatteförmåner. Men då måste organisationerna uppfylla vissa krav, vara registrerade på rätt sätt och varje år fylla i och sända in blankett 990 till skattemyndigheten. I den måste de bland annat ange vilka utbetalningar de gjort till nuvarande och tidigare styrelseledamöter. Sådana betalningar måste följa vissa regler annars kan organisationen bli skattepliktig.

Det är alltså tillåtet för skattebefriade organisationer i USA att betala arvoden till styrelseledamöter. Men enligt en undersökning gjord av BoardSource är det ovanligt. Bara 3 procent av organisationerna i undersökningen betalade arvoden till styrelseledamöter. Arvoden var vanligast i stora, komplexa organisationer som sjukhus och stora fonder.

Amerikanska Röda Korset, med mer än en halv miljon organiserade frivilliga och 35 000 anställda, betalar inget arvode till sina förtroendevalda.

Betalning och kompetens
Det finns, vad jag vet, ingen forskning som visar att det är lättare att få kompetenta personer till ideella uppdrag om man betalar ett arvode. Inte heller finns det forskning som visar att ett högre arvode till ordföranden i en ideell organisation ger tillgång till en högre kompetens. De som hävdar att det är så gör det utifrån förmodanden. Kanske jämför de med resonemangen inom näringslivet, men inte heller där finns sådana bevis enligt professor Lennart Sjöbergs blogg Psykologi samhälle kultur.

De som rekryterar VD:ar till aktiebolag brukar motivera höga lönerna med att det råder konkurrens på marknaden om de bästa kandidaterna. När det gäller de gäller förtroendevalda och framförallt ordföranden i ideella organisationer så finns varken någon sådan marknad eller någon sådan konkurrens. Kandidaterna sållas fram ut en mycket begränsad krets med en mycket speciell erfarenhetsprofil. Kretsen består i första hand av organisationens egna medlemmar. Det är sällan klokt att hämta sina högsta ledare helt utifrån. Ledare väljs heller inte i första hand utifrån sin kompetens, utan utifrån det förtroende väljarna har för honom eller henne. Dessutom bör man komma ihåg att kompetens i näringslivssammanhang och i ideella sammanhang är två helt olika saker.

Slutsatser
Vad betyder detta för en organisation som Svenska Röda Korset? Detta är mina slutsatser:
  1. Betala inte frivilliga och ge inga arvoden till förtroendevalda för deras normala insats.
  2. Organisera och stöd frivilligas och förtroendevaldas arbete på sådant sätt att det normalt kan utföras på fritiden.
  3. Fastställ regler för hur arvoden kan betalas i exceptionella situationer.

2010-03-15

Styrelsearvoden i folkrörelser: Tidsaspekten

I ett förbund som delat upp ansvar och arbete på rätt sätt mellan styrelsen och generalsekreteraren kan ordföranden alltid fullgöra sitt uppdrag på fritiden. Det är enbart en fråga om att organisera och prioritera arbetet rätt.


– Inlägg nr 4 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. I den första leds organisation och verksamhet av en heltidsarbetande ordförande. I den andra har ledningen delats upp mellan styrelsen, ledd av en fritidsarbetande ordförande, och en anställd generalsekreterare. Vi konstaterade att Röda Korset blandar samman de två modellerna genom att till en existerande generalsekreterare lägga en heltidsarbetande ordförande.

I inlägg nr 3 undersökte vi om ett sådant dubbelkommando möjligen krävs av strategiska skäl. Vi fann att det snarare var tvärt om. Att arvodera ordföranden undergräver ledningens viktiga arbete att uppmuntra medlemmars och allmänhets uppoffring. Ur strategisk synvinkel är det alltså bäst för Röda Korset att inte arvodera sin ordförande.

I det här inlägget ska vi titta närmare på tidsaspekten. Är det möjligen så att arbetsbördan för ordföranden blivit så stor att en heltidsarvodering ändå är nödvändig?

Uppdragets tid, en organisationsfråga
Att organisera sig rätt är en av hemligheterna bakom framgång i organisationer. För att växa sig stor och stark måste en medlemsorganisation behärska konsten att dela upp och organisera det ideella arbetet så att det kan utföras på fritiden.

I föreningen finns de som är frivilligt aktiva och de som är förtroendevalda. De förra tar på sig en specifik, tidsbegränsad uppgift. De senare tar också på sig ett ansvar, vilket kan leda till oväntat merarbete. Utan tvivel lägger en förtroendevald i allmänhet ner mer tid på sitt ideella uppdrag än vad en vanlig aktiv gör. Det är också troligt att ordföranden, för kunna leda styrelsen och organisationen väl, behöver satsa mer tid och energi på uppdraget än vad övriga ledamöter gör. Vidare är det nog så att en ordförande på central nivå normalt lägger ner mer tid på sitt uppdrag än vad de på regional och lokal nivå gör.

En styrelses arbetsbörda är inte konstant, den ökar när organisationen och dess verksamhet växer. Eftersom styrelseuppdraget är kollektivt och styrelsen en sluten krets måste den ökande bördan fördelas inom den. Det finns en gräns för detta. Att då ta in fler ledamöter i styrelsen är normalt ingen lösning eftersom gruppen med detta blir för stor för att arbeta effektivt.

Så ser det ut när allt arbete i organisationen görs ideellt. Men situationen ändras radikalt om styrelsen anställer en generalsekreterare. Genom att till denne delegera det mesta av sitt arbete kan styrelsen fokusera på sin viktigaste uppgift, att styra. Därmed ändras styrelsens roll och den slutar att vara organisationens ledningsbegränsning. Styrelsens arbetsbörda kan därefter hållas tämligen konstant. När arbetet är organiserat på detta sätt är det nämligen generalsekreteraren och personalen som får ta stöten om det ökar, inte styrelsen.

När en organisation anställer en generalsekreterare måste styrelsen fastställa hur ansvar och arbetsbörda ska fördelas mellan denne och ordföranden. Normalt faller då på ordförandens lott att leda styrelsen och att företräda organisationen i viktigare sammanhang. Det kräver som mest ett par kvällar i veckan och helgarbete då och då. Resten görs av generalsekreteraren och dennes stab.

Här är några fördelar med att organisera ledningsarbetet på detta sätt:
  1. Ordföranden kan sköta sitt uppdrag på fritiden. Arbetsbördan är rimlig och kan hållas konstant.
  2. Ordföranden behöver inget arvode. Inte heller krävs någon egen förmögenhet. Vad som krävs är ideell uppoffring, vilket ändå är en viktig del av uppdraget.
  3. Antalet kompetenta ordförandekandidater ökar dramatiskt när ingen behöver ge upp befintligt arbete eller bosätta sig nära förbundskontoret för att ta uppdraget.
Hur en folkrörelse väljer att dela upp arbetet mellan sina ledande förtroendevalda och sina anställda kan variera. Uppdelningen kan göras så att ordföranden måste arbeta heltid. Men den kan också, oavsett verksamhetens storlek, göras så att ordföranden kan sköta uppdraget på sin fritid. Hur uppdelningen blir beror alltid på styrelsen. Det är ett val den gör.

Ordförandens arbetsbörda tenderar alltid att växa
Tänk dig att en styrelse anställt en generalsekreterare och delat upp arbetet på sådant sätt att ordföranden kan sköta sitt uppdrag på fritiden. Det är inte ovanligt att uppdraget några år senare inte längre ryms inom sina ramar. Ibland har det till och med växt till heltid (vilket i så fall av demokratiska skäl kräver ett heltidsarvode).

Varför växer uppdraget på detta sätt? Här några tänkbara förklaringar: 1) Organisationen har bytt styrelse och den nya styrelsen förstår inte att upprätthålla modellen. 2) Styrelsen anpassar uppdraget efter en ny ordförandes önskemål. 3) Styrelsen litar inte på generalsekreterarens förmåga och tar därför tillbaka en del ansvar och arbetsuppgifter och lägger på ordföranden.

Man det behöver inte vara så dramatiskt. Det kan också smyga sig på organisationen. Det är ju inte så att det saknas viktiga arbetsuppgifter för ledningen i en folkrörelse. Tvärt om finns det alltid mycket mer att göra än vad det finns tid. Det är lätt för en engagerad ordförande att ta på sig en ny uppgift här och en där. Om dessa uppgifter då möts med ökad tidstilldelning är man snabbt inne i en ond cirkel.

Att hålla kvar ordförandens uppdrag på ideell nivå kräver vilja, disciplin, tydliga prioriteringar och god organisation. Släpper man efter bara en gnutta, så växer arbetsbördan.

Uppdrag i paraplyorgan
Det som sägs i detta inlägg rör arbetet att leda den egna organisationen. Det gäller inte uppdrag som ordföranden dessutom gör för paraplyorgan. Sådana uppdrag kan vara mycket viktiga för organisationen, men kräver då sin egen tid och förmodligen också ett arvode.

Lätt minska ordförandens arbetsbörda
Det är mycket möjligt att arbetsbördan för ordföranden i Röda Korset har ökat kraftigt under senare år. Detta beror i så fall inte på att organisationen och verksamheten växt eftersom utvecklingen är precis den motsatta. Inte heller beror det på att man tagit bort generalsekreteraren eller reducerat dennes uppgifter. Det förefaller därför som att ordföranden idag gör sådant som tidigare styrelser inte ansåg att ordföranden behövde göra. Kanske har arbetsuppgifterna helt enkelt tillåtits öka på ett spontant sätt. Att återställa dem till ideell nivå är i så fall enbart en fråga om organisation och prioriteringar. Detta bör styrelsen av strategiska skäl snarast göra.

2010-03-09

Styrelsearvoden i folkrörelser: De strategiska aspekterna

Föreningar av Röda Korsets typ bygger på aktivas och givares uppoffring. En av styrelsens strategiskt sett absolut viktigaste uppgifter är att uppmuntra sådan uppoffring. Problemet med en heltidsarvoderad ordförande är att det sänder ut precis motsatt signal.


– Inlägg nr 3 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I inlägg nr 2 tittade vi på de två helt olika ledningsmodeller som används av svenska folkrörelser. Den första har en heltidsarbetande ordförande som leder organisation och verksamhet. Den andra har en fritidsarbetande ordförande, vilket görs möjligt genom att styrelsen anställt en chef att utföra det mesta av ledningsarbetet.

Den första modellen ger ordföranden mycket stor makt. Den återfinns främst bland partier och fackföreningar. Den andra modellen bygger på maktdelning och delegation. Den föredras allmänt av såväl organisationer som experter. Kostnaderna för de två modellerna är likvärdiga. I renodlad form kan bägge fungera bra. Problemet med Röda Korset är att den blandar samman de två modellerna.

I det här inlägget ska vi emellertid närma oss frågan från ett helt annat håll. Vi ska titta på de strategiska aspekterna. Är den modell Röda Korset valt möjligen den strategiskt bästa för organisationen?

Organisationer behöver en strategi
Alla organisationer behöver en strategi som vägledning. Utan en sådan famlar den omkring som en blindbock, slinker hit och dit som prästens lilla kråka eller står grubblande i vägskälet som Alice.

En god strategi tar sin utgångspunkt i organisationens ändamål, bygger på organisationens logik och framgångsfaktorer och beaktar förändringar i omvärlden. Den pekar ut vart organisationen ska och hur den ska ta sig dit.

Föreningars huvudstrategi handlar alltid om hur förverkliga ändamålet. För att kunna genomföra denna behövs stödstrategier. Dessa är underordnade huvudstrategin och måste stödja den. En stödstrategi kan inte tillåtas motverka huvudstrategin.

Föreningar bygger på uppoffring
Till skillnad mot företag, myndigheter och organisationsbaserade föreningar, som är baserade på pengar, så bygger individbaserade föreningar på uppoffring. Det är genom medlemmars uppoffring som de leds och bemannas, och genom sympatisörers och givares uppoffring som de finansieras. Att de lever på uppoffring ger dem en unik kvalitet och en unik styrka.

Olika föreningar har olika grad av uppoffring. En del har mer, andra mindre. Det beror bland annat på hur finansieringen är ordnad och vilken inriktning organisationen har. Graden av uppoffring påverkar organisationens image och vilken typ av ideellt aktiva de drar till sig.

Arvoden neutraliserar uppoffringen
Problemet med att betala arvode till förtroendevalda (eller andra ideella) är att det helt eller delvis neutraliserar deras uppoffring. Ett arvode som är litet i förhållande till den insats som krävs innehåller en viss grad av uppoffring. Denna uppoffring försvinner helt om arvodet (eller kompensation för utebliven inkomst) höjs till dess att det exakt motsvarar insatsen. I detta läge får den förtroendevalde full kompensation. Om arvodet sedan höjs ytterligare, då blir den förtroendevalde överkompenserad, det vill säga, han eller hon gör en ren vinst på en insats som vid detta lag knappast kan kallas ideell. ”Marknadsmässiga arvoden” innehåller ingen uppoffring alls, och innebär ofta en överkompensation.

Arvoden eller ej - en viktig strategisk fråga
För en folkrörelse, som för att förverkliga sitt ändamål är beroende av många människors uppoffring, blir det strategiskt sett djupt problematiskt om medlemmar och allmänhet anser att de centralt förtroendevalda inte själva uppoffrar sig. Om en sådan åsikt blir allmänt etablerad äventyras organisationens hela existens.

Problemet förstärks kraftigt av att folkrörelser till stor del leds genom föredömen och symbolhandlingar. De attityder och metoder som etableras centralt sprider sig vartefter till hela organisationen.

Det är också fullt klart att kvaliteten på de förtroendevalda ändras när uppdraget arvoderas jämfört med när det inte gör det.

Huruvida folkrörelsen ska ge arvode eller inte till centralt förtroendevalda är alltså en viktig strategisk fråga.

Ordförandens arvode motverkar ordförandens arbete
Röda Korset är en av Sveriges största folkrörelser. Den har ett stort antal lokalföreningar som bedriver social och annan frivilligverksamhet och som samlar in pengar till det internationella hjälparbetet. Med tiotusentals ideellt aktiva och ännu fler enskilda givare är Röda Korset strategiskt sett mer beroende av individers uppoffring än vad de flesta andra föreningar i Sverige är. En av styrelsens absolut viktigaste strategiska uppgifter är därför att uppmuntra sådan uppoffring. Det är i det ljuset vi måste betrakta ordförandens heltidsarvode.

Röda Korsets huvudstrategi för att nå sina humanitära mål är att mobilisera ideellt aktiva lokalt och att samla in pengar från allmänheten. Organisationens struktur och resurser har anpassats till detta. Så långt är allt väl.

Men dessutom ger Röda Korset numera, i en stödstrategi med syfte att säkerställa bästa möjliga ledning, sin ordförande ett heltidsarvode. Detta har beslutats av senaste riksstämman, organisationens högsta beslutande organ, och är därför helt legitimt.

Problemet är att det råder en akut konflikt mellan Röda Korsets huvudstrategi och denna stödstrategi. Den senare undergräver den förra på ett oacceptabelt sätt. Ordförandens arvode har blivit ett hinder för organisationen att nå sina mål. Eller, om man så vill, det egna arvodet hindrar ordföranden från att lyckas med sin uppgift.

2010-03-05

Styrelsearvoden i folkrörelser: Två olika traditioner

Det finns sådana förbund där ordföranden arbetar heltid och får betalt för det. Och det finns sådana där man istället har en generalsekreterare. Bägge varianterna är bra, men dessa skilda traditioner och strategier kan inte tillämpas samtidigt i en och samma organisation.

– Inlägg nr 2 i serien om rödakorsordförandens arvode –

I det första inlägget (se nedan) i denna serie satte jag in styrelsearvoden i ett större sammanhang. Jag visade då bland annat på skillnader mellan föreningar och stiftelser och mellan föreningar med individer som medlemmar och de med organisationer. Mina slutord var:
”I majoriteten av de ideella föreningarna, de som består av individuella medlemmar och framförallt bygger på deras insatser, där betalar man vanligtvis inte något arvode till styrelsen. Den typiska föreningen i Sverige är alltså arvodesfri.”
I det här inlägget ska vi gräva djupare i och problematisera detta påstående.

I en förening lokalt
De flesta föreningar i Sverige är små och lokala. Där har styrelsen ansvar för allt och gör också ofta själv det mesta. Arbetsbördan fördelas dock normalt på ett sådant vis att något arvode aldrig behövs. Detta är helt i enlighet med svensk föreningstradition. Föreningsarbetet är en fritidssyssla, inte en inkomstkälla. Det ska kunna förenas med förvärvsarbete och även med andra fritidsintressen. Det handlar om inte mer än 3-4 timmar i veckan i snitt. Föreningar, som kräver avsevärt mycket mer än så, är antingen felorganiserade eller är sekter.

Men vad händer om en sådan förening växer kraftigt och arbetsbördan blir för stor för styrelsen? Börjar den då betala arvode till styrelsen? Nej, istället anställer den en person som avlastar den. Kloka styrelser anställer då en chef, inte en assistent, och delar upp arbete och ansvar mellan sig och chefen.

De tre grundläggande ansvars- och verksamhetsområden som ska delas upp är: Styra, leda och förvalta.

Det är alltid styrelsen som kollektiv som styr organisationen. Den uppgiften kan aldrig delegeras. Det som kan delegeras är leda och förvalta, inte allt, eftersom det finns sådant som alltid kräver styrelsens beslut, men det mesta. Chefen kan på styrelsens uppdrag och under styrelsens överinseende leda verksamheten och sköta administrationen.

Två ledningsmodeller, två olika ordföranderoller
Inom svensk föreningstradition finns för stora förbund två helt olika, men legitima och beprövade modeller för hur man kan organisera den högsta ledningen:
  1. Inom politik, fackföreningsrörelse och närbesläktade organisationer har man ofta en ordförande på heltid. Denne leder inte bara styrelsens arbete, utan hela organisationen och verksamheten och ansvarar för förvaltningen. Någon anställd med fullt chefsansvar (motsvarande vd i ett aktiebolag) finns inte, men som stöd och avlastning har ordföranden en administratör som brukar kallas förbundssekreterare eller något liknande.
  2. Inom de flesta andra större förbund har man en ideellt arbetande ordförande. Denne leder styrelsens arbete, men är också som organisationens främste ledare och talesman. Detta är en mycket viktig, men tidsmässigt begränsad uppgift. För detta får han eller hon möjligtvis ett mindre arvode, men oftast inte. I den här modellen är det en anställd generalsekreterare, som driver och ansvarar för organisation, administration och verksamhet.
För svenska folkrörelser är det dessa två ledningsmodeller som är aktuella. Bägge är demokratiska. Ekonomiskt sett är det inte heller någon större skillnad mellan dem. Den stora skillnaden är graden av makt. I modell 1 har ordföranden mycket egen makt, i modell 2 är ordföranden mer av den främste bland jämlikar inom styrelsen. Modellerna ger också skillnader i hur resten av den centrala organisationen är organiserad och arbetar.

Röda Korset har blandat samman de två modellerna
Svenska Röda Korsets centrala ledning bygger på modell 2, den med ideellt arbetande ordförande och en anställd generalsekreterare, och har arbetsorganisation, kultur och rutiner därefter. De två senaste ordförandena har dock rekryterats utifrån, blivit heltidsarbetande och fått ett ”marknadsmässigt” arvode, helt i linje med modell 2, en modell som de men inte Röda Korset känner väl.

Så vitt jag vet har riksstämman inte diskuterat och beslutat att Röda Korset ska gå över från modell 2 till 1. Inte heller har några sådana åtgärder vidtagits: Generalsekreterarposten har inte avskaffats och den centrala administrationen har inte omorganiserats i detta syfte. Trots införandet av en heltidsarvoderad ordförande har övrigt ledningsarbete fortsatt som förr. Ordföranden å sin sida har visserligen fått arvode enligt modell 1, men inte den modellens makt, befogenheter och arbetsuppgifter.

Vad som skett inom Röda Korset är alltså att två existerande, men egentligen oförenliga ledningmodeller har blandats samman. Det är inte helt ovanligt. Det kan också fungera med rätt personer. Men det fördubblar ledningskostnaden i onödan. Dessutom ökar dramatiskt risken för frustrationer och slitningar inom ledningen. Det är som att ha både hängslen och svångrem.

2010-02-23

Styrelsearvode? Det beror på sammanhanget

Debatten kring rödakorsordförandens arvode är het men förvirrad. Oftast saknas kunskap och insikt. Detta är dock ett utmärkt tillfälle att diskutera detta viktiga ämne. Jag kommer därför i detta och några till inlägg lyfta fram och diskutera några olika aspekter.


I detta första inlägg sätter jag in arvoden inom ideella organisationer i ett större sammanhang.

Ingen enhetlig syn
När det gäller arvoden till förtroendevalda finns det ingen enhetlig syn i samhället. Det som gäller på ett håll gäller inte på ett annat. Att det kan vara så olika beror på att det finns olika förutsättningar och olika traditioner för olika slags organisationer och uppdrag.

Arvode naturligt i företag
Enklast är det med företag. Eftersom de finns till för att skapa vinst är det självklart att ägarna ger styrelsen ett arvode. Styrelsen sköter ju faktiskt företaget åt dem.

Bostadsrättsföreningar (och andra ekonomiska föreningar) är företag. Av det följer att styrelserna där ska ha arvoden.

Arvodering i kommun inte självklart
Att arvode ska utgå för förtroendeuppdrag inom kommunen är inte självklart. För inte så länge sedan var sådana uppdrag obetalda. Med myrsteg i början, men sedan i allt snabbare takt, har införts arvoden. Det har varit en tillväxt på bredden, där allt fler personer och allt fler uppdrag omfattas, och på höjden, där beloppen blivit större och större. När snöbollen väl kommit i rullning har den inte låtit sig hejdas. Arvoden i en kommun har legitimerat arvoden i en annan. Processen har underlättats av att de som gynnas och de som beslutat varit samma personer.

Det största problemet med arvoden inom politiken (och i ideella sammanhang) är att de som lockas av betalda förtroendeuppdrag är helt andra än de som lockas av obetalda. Med arvoden blir politiken mer som ett yrke än som en företrädarroll. Den viktiga skillnaden mellan anställda och förtroendevalda upphävs också. Tillsammans ger detta en sämre politik och på sikt ett sämre samhälle.

Den omfattande arvoderingen i politiken påverkar också partiernas sammansättning och demokrati. Trenden är tydlig, det är de ideellt engagerade partimedlemmarna som försvinner. De med arvoden blir kvar. Jag har tidigare skrivit om detta i Försvinnande folkrörelser (UNT 060120) och i min blogginlägg: Födkrok istället för engagemang.

Arvodering inom ideella sektorn
Ideella sektorn består av två slags juridiska personer: ideella föreningar och stiftelser. Det de har gemensamt är den ideella inriktningen, annars är det stora skillnader mellan dem. De förra leds till exempel på ett demokratiskt sätt, de senare inte. Det påverkar naturligtvis synen på arvoden.

Stiftelser har arvoden enligt lag
Stiftelser har inga medlemmar. De måste därför tillsätta sina styrelser med utomstående. Det gör de normalt genom kooptering, det vill säga styrelsen väljer själv in nya styrelseledamöter vid behov. Ledamöterna är därför förtroendemän, men inte förtroendevalda. De får normalt ett arvode, vilket fastställs av styrelsen själv. Att detta är rätt och riktigt framgår av kapitel 2, paragraf 15 i Stiftelselagen. Arvodet ska dock vara rimligt i förhållande till arbetsuppgiften. Om det är överdrivet stort kan Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet, ingripa.

Två slags ideella föreningar
Den ideella sektorn i Sverige domineras av föreningar. Sådana drivs av medlemmarna själva genom demokratiskt valda styrelser.

Det finns dock två helt olika slag av ideella föreningar. Den första typen har individer som medlemmar och den andra, organisationer. Typen av medlem gör stor skillnad för hur man kan driva föreningen. Det påverkar också frågan om arvoden.

Individers föreningar
Föreningar som bygger på individer är den överlägset vanligaste typen. I dem är det normalt medlemmarna själva som utför allt arbete. De sitter i styrelsen och är revisorer, valberedning, ledare och aktiva. I de flesta föreningar görs alla insatser frivilligt och obetalt. Om sådana föreningar går ihop till ett förbund så gäller detta normalt också för de förtroendevalda på regional och nationell nivå.

Organisationers föreningar
Föreningar och företag kan också sluta sig samman. Sådana föreningar kallas ofta paraplyorganisationer. De är inte som vanliga föreningar. I dem är de som kommer på årsmötet och de som sitter i styrelsen inte själva medlemmar, de är endast representanter för medlemmar. Normalt är de förtroendevalda eller anställda i den egna organisationen och fullt sysselsatta där. En paraplyorganisation har alltså ingen egen pool av aktiva att mobilisera. Den måste därför lita till anställda för själva arbetet, och sina styrelseledamöter måste den ”låna” från medlemsorganisationerna. Sådana styrelseledamöter får mestadels betalt för sitt jobb.

Slutsats
Beskrivningen ovan är långt ifrån uttömmande. Det finns många fler aspekter och varianter. Men den räcker för att illustrera vår tes, att huruvida förtroendevalda får arvode eller inte beror på sammanhanget.

I många sammanhang är arvoden fullständigt legitima. Det är dock inget skäl för att införa dem i sammanhang där de inte hör hemma.

I majoriteten av de ideella föreningarna, de som består av individuella medlemmar och framförallt bygger på deras insatser, där betalar man vanligtvis inte något arvode till styrelsen. Den typiska föreningen i Sverige är alltså arvodesfri.

2010-02-17

Röstköp och medlemstapp

Partierna krymper, arvodena stiger. Det är två saker som hänger ihop och som i sin tur leder till röstköp och fortsatt medlemstapp.

Enligt media har en eller flera medlemmar av Moderaterna värvat medlemmar och betalt deras avgift i syfte att få deras röster i provvalet och därmed hamna på valbar plats på riksdagslistan. Den som lyckas med en sådan manöver får god utdelning på sina pengar. Förutom makt, inflytande och prestige utgår ett arvode på 55 000 kr i månaden samt ett antal ersättningar och förmåner.

Statsvetaren Ulf Bjereld, Göteborgs universitet, sätter in detta i ett sammanhang (UNT 2010-02-16). Han säger bland annat, att partiernas sjunkande medlemstal och sviktande folkrörelseförankring beror på att
”i en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor”.
Partiernas problem beror alltså enligt honom på omvärlden, inte på partiernas eget agerande.

Han säger också att
”Partierna försöker hantera denna utveckling bland annat genom ett ökat inslag av personval.”
Det som hänt förefaller i så fall vara en ”innovativ” tolkning av det personvalssystemet.

Det verkar som om problemet inte är nytt för partierna. Enligt media har Moderaterna en intern regel som förbjuder att man betalar någon annans medlemsavgift. Inom Folkpartiet hindras liknande fusk genom att man måste vara medlem i minst tre månader innan man får rösta.

Faktum är att det inte är något nytt bland föreningar utanför politiken heller. I konfliktsituationer är det inte ovanligt att en falang inom en förening aktivt värvar tillfälliga medlemmar för att på årsmötet kunna trumfa igenom sin vilja. Detta är oftast inte olagligt, men strider mot god föreningssed. Det leder också till att föreningen fungerar dåligt. Att medlemmar i en ideell organisation delar in sig i falanger, fraktioner eller partier som i val kämpar om makten är för övrigt inte önskvärt. Det ökar visserligen medlemmarnas engagemang i själva valet, men minskar det för organisationen betydligt viktigare engagemanget mellan valen – något för bland annat Svenska Kyrkan att tänka på.

I vanliga föreningar handlar sådana konflikter om allt möjligt, men mera sällan om ekonomisk vinning. Inom partierna kan man dock numera inte utesluta det som huvudmotiv. Uppdrag som i vanliga föreningar utförs ideellt och med ett inslag av uppoffring är nämligen inom partierna arvoderade (inklusive det medlemmar gör inom stat och kommun). Politiken har därmed förvandlats till en födkrok och partierna till kaderorganisationer. Frågan är om de inte i praktiken snart kan liknas vid ekonomiska föreningar.

Enligt Ulf Bjereld är det folkets ändrade inställning som är skälet till att partierna tappar medlemmar. För mig som specialist på ideell organisering är detta inte särskilt sannolikt. Jag skulle tro att det är precis tvärt om, partiernas ändrade beteende gör att färre vill vara medlemmar.

Det är vanligt när organisationer får problem att skylla på omvärlden. Men det bör man inte lättvindligt göra eftersom det ingår i ledningens uppdrag i varje organisation att identifiera relevanta omvärldsförändringar och att hantera dem. Ibland är förstås de negativa förändringarna så drastiska att detta inte går, men så är det knappast i detta fall.

När en förening mer än tillfälligtvis tappar medlemmar så beror det i de flesta fall på föreningen själv. Medlemmar är ett resultat av verksamheten och av interaktionen med omvärlden. Föreningar kan med sitt beteende och inre liv locka till sig medlemmar, men de kan också stöta dem ifrån sig.

Om det vore så att endast ett eller två partier förlorade medlemmar, då skulle jag söka efter unika orsaker inom dessa partier. Men om alla partier förlorar medlemmar, så är det troligt att det beror på problem som är generella inom gruppen.

Utan att ha gjort någon närmare undersökning skulle jag våga gissa att det är de förändringar, som partistöd och en allt mer omfattande arvodering, över tid lett till inom partierna och deras inre liv, som gör att de tappat medlemmar. Det framgår nämligen av SCB:s Föreningslivet i Sverige (2003), att det är de icke arvoderade medlemmarna som lämnar; de arvoderade blir kvar. Läs mer om detta i mitt tidigare inlägg Partierna dör inte ut.

Ekonomiska föreningar är inte allmännyttiga

Val av juridisk form är viktig. Här är ett exempel när ideell förening är bättre än ekonomisk förening.

När man startar en organisation bör man fundera över vilken juridisk form som är både rätt och idealisk för syftet och verksamheten. Väljer man rätt får man flyt i verksamheten och undviker en hel del problem, väljer man fel blir det besvärligt och tungt i onödan. Risken för obehagliga överraskningar blir också stor.

I Uppsala Nya Tidning idag rapporteras om ett projekt att bygga en sporthall i Knutby. På ett möte med stor uppslutning bildades Knutby sporthall ekonomisk förening. 73 av de 120 närvarande gick med som medlemmar. Det förefaller vara ett bra och genomtänkt projekt och knutbyborna är väl bara att gratulera. Men har man valt den rätta juridiska formen?

Eftersom detta är ett samverkansprojekt har kommunen ställt vissa krav. Ett av dem är att föreningens ska ha "stor bredd i lokalsamhället".

Av artikeln att döma är detta inte ett kommersiellt projekt. Det är snarare allmännyttigt. Med tanke på detta vore det naturligt att välja en juridisk form som vilar på ideell grund. Eftersom den ska vara medlemsbaserad faller stiftelseformen bort. Återstår då ideell förening. Det naturliga och bästa vore därför att sporthallen ägdes och förvaltades av en ideell förening.

Kan ideella föreningar bedriva ekonomisk verksamhet? Ja, naturligtvis. De kan "genom ekonomisk verksamhet främja ideella syften" (Hemström).

Genom att välja ideell förening som organisationsform skulle knutbyborna garantera att deras sporthall även i framtiden kommer att drivas på ideell och samhällsnyttig grund. De skulle garantera att föreningens egendom eller inkomster förblir inom föreningen och inte delas ut till dess medlemmar. Detta kan de inte garantera med en ekonomisk förening.

Ekonomisk förening är ett företag i föreningsform. Den kännetecknas av att bedriva ekonomisk verksamhet (alltså affärsverksamhet) i syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Den ska alltså nedbringa medlemmarnas utgifter eller öka deras inkomster. Föreningen måste också vara kooperativ. "Härmed förstås, att föreningsmedlemmarna deltar i föreningens verksamhet som konsumenter eller andra förbrukare, som leverantörer, genom att arbeta i föreningen, genom att begagna föreningens tjänster, eller på annat liknande sätt." (Hemström)

I det praktiska arbetet och beträffande den inre demokratin finns stora likheter mellan ideell förening och ekonomisk förening. Det är inte så att den senare på något sätt är effektivare eller bättre än den senare. De kan sägas vara lika goda verktyg för en grupp människors jämlika strävanden. Det som skiljer stort är vad man kan använda dessa verktyg till. Vad jag kan se har knutbyborna valt fel form för sitt syfte.

Källa: Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning - Om ekonomiska och ideella föreningar.

Läs gärna mer om ideella föreningar och ekonomiska föreningarhttp://www.voluntarius.com/.